Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Det är rena turen att ingen har dött. Ungefär så kan man sammanfatta det kinesiska byggbolagets CRTG:s insats i den nya tunnelbanan i Stockholm.
Det har varit felbyggda byggnadsställningar, felmonterade skyddsräcken, bristande utrymningsvägar och otillräckliga brandskydd – bara i år har Region Stockholm tvingats stoppa arbetet tolv gånger på grund av direkt livsfara (Arbetet 8/4).
Till sist revs kontraktet.
Det avstannade bygget är på grund av allt detta tio månader försenat, hittills: mer lär det bli eftersom regionen nu måste dra i gång en helt ny upphandlingsprocess.
Men de ansvariga kan inte komma på något som borde ha gjorts annorlunda.
”Jag har inte fått några signaler om att vi skulle ha gjort en ’dålig affär’”, säger en av dem i DN (7/4).
”Jag har inte fått några signaler om att vi skulle ha gjort en ’dålig affär’”, säger en av dem i DN (7/4).
Det faktum att byggbolaget är en del av den statligt ägda kinesiska jätten China Railway Group, och att affären alltså innebar att en miljard svenska skattekronor skulle gå till en av världens värsta diktaturer? Att det därmed även funnits risk för att bolaget skulle komma över känslig information?
Att China Railway Group avslöjats ha nära band till den kinesiska militären, Irans kärnvapenprogram och Rysslands krig i Ukraina, och att bolaget därför stoppats i flera andra länder?
Att det varit inblandat i en rad skandaler och dödsolyckor, på nivån att utredningar talar om ett systematiskt mönster?
Att CRTG lade sig 40 procent under det näst lägsta anbudet?
Att fackförbundet Byggnads gång på gång slagit larm om de livsfarliga arbetsförhållandena? Att Arbetsmiljöverket vid upprepade tillfällen påtalat stora brister?
Näääe… Inget av detta borde alltså ha fått Region Stockholm att dra öronen åt sig. Enligt Region Stockholm – som samtidigt ändå bestämt sig för att framöver ta mer hänsyn till kompetens och tidigare referenser.
Bra. Men misstaget är ändå dömt att upprepas. Över lag är nämligen priset ofta avgörande i offentliga upphandlingar – faktum är att det enligt en vägledande dom från Högsta förvaltningsdomstolen är förbjudet att sätta en gräns för hur låga anbud man ens accepterar.
Så borde det inte vara.
För man får vad man betalar för, och när det billigaste är alltför billigt blir det i slutänden ofantligt dyrt – ibland så dyrt att det kostar liv. Vill vi verkligen ha det på vårt samvete?
I annat fall behöver vi hitta ett sätt att kalibrera vår utgångspunkt, från det billigaste priset till det rimligaste.
Läs mer:
Lisa Magnusson: SL kastade ut trubaduren – trots att ingen klagat
DN:s ledarredaktion: Trump backar igen – men något enormt har ändå gått förlorat
