Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Den här mandatperioden har 23 skolor och förskolor stängts i Linköping. Protesterna från såväl föräldrar som elever lät inte vänta på sig och lärare var i tårar.
Ansiktet utåt för det hela var kommunalrådet Elias Aguirre (S), ordförande i barn- och ungdomsnämnden. Och han har dragit två lärdomar (Dagens Samhälle 18/2).
Dels att de tuffa besluten var nödvändiga för att kunna behålla personal, eftersom alternativet varit att lägga oförsvarligt mycket resurser på att hålla i gång halvtomma skolor, vilket hade tvingat fram varsel. Dels att det för det allra mesta har blivit tryggt och bra för eleverna i skolorna som de sedan börjat i.
Båda sakerna är väl värda för andra politiker att ta fasta på och luta sig emot när opinionen känns motig. Inte minst eftersom skolstängningar är en av de vanligaste orsakerna till att kommunala beslutsfattare blir hotade och trakasserade – och bara risken i sig gör givetvis situationen extra svår.
För att någonting är jobbigt innebär inte att det går att undvika hur länge som helst: antalet barn i förskoleåldern har dalat rejält sedan 2019 (Dagens Samhälle 17/2).
Kommunpolitiker som inte vågar göra det som krävs för att anpassa skolstrukturen efter krympande årskullar sviker barnen.
På mindre ställen som Gnosjö och Högsby handlar det om 38 respektive 35 procent färre 1–5-åringar. Men även i större kommuner, som Stockholm, Göteborg och Malmö, är nedgången markant. Och snart spiller minskningen rejält över på grundskolan, där det totala barnantalet beräknas krympa med över 170 000 under de närmaste tio åren, vilket motsvarar alla elever i cirka 700 skolor.
Därför är det inte konstigt att demografi har seglat upp och blivit den näst viktigaste frågan för kommunerna, enligt den färska rapporten ”I huvudet på kommundirektörerna – 2026 års utmaningar”. Färre barn och fler äldre innebär ett ökat tryck på att äldreomsorg byggs ut (vilket är dyrt) och att skolor läggs ner (vilket är svårt).
Samtidigt visar exemplet från Linköping varför lokalpolitikerna inte får ducka för de tuffa beslut som väntar. Där har lokalkostnaderna minskat med hela 30 miljoner om året, i och med nedläggningarna och lägre ersättning till friskolor, enligt Elias Aguirre. De pengarna gör betydligt större nytta om de i stället läggs på exempelvis lärare, elevassistenter och skolbibliotekarier än på tomma rum.
Kommunpolitiker som inte vågar göra det som krävs för att anpassa skolstrukturen efter krympande årskullar sviker alltså barnen.
Läs mer:
Ledare: När SD-väljarna tycker att utvisningarna har gått för långt – då har migrationspolitiken blivit extrem
Ledare: I slutändan handlar all politik om enskilda fall
