Sparsmakad retrobil – fransk budget på tyska

Med elektrifieringens framfart och nya allianser har kärnvärdena för flera bilmärken ändrats. Kanske tydligast för Opel. Kommer du ihåg de gamla modellerna från General Motors-tiden? Insignia? Vectra? Billigare alternativ till de tunga, tyska premiummärkena.

Men glöm de gamla gubbarna i hatt, sedan 2017 har vi ett nytt och ungdomligare Opel i fransk ägo. Eller gör inte det förresten, för Frontera har gott om utrymme för en hatt trots att det är en suv i den kompakta klassen – och det till lågpris.

Precis som hos syskonmodellen Citroën C3 Aircross har man bantat på finesser får att få ned priset och bilarna bygger på en plattform egentligen avsedd för andra marknader än den europeiska. Den togs hit för att tackla rivaler från Kina och Renaults budgetmärke Dacia.

Klimatanläggningen har bara en zon. Det kan man leva med om bilen är billig. Pekskärm och förardisplay är små i formaten och knapphändig på information. Spela roll då det är lätt att hitta runt och man kan koppla upp sin smarta telefon. Interiördesignen är plastig och torftig men kan också ses som funktionsduglig och sober. Farthållaren är inte adaptiv och någon regelrätt filhållare finns inte. Bra, då får man hålla i rodret själv. Bilen startas med en nyckel. Charmigt, om priset är lågt.

Stolarna ser inte mycket ut för världen. De är platta, grå och med svampiga sidostöd samt manuella reglage. Men de är framtagna tillsammans med tyska naprapater och fungerar riktigt bra i timme efter timme. En av hemligheterna är rännan i dynan som ger plats för svanskotan. Sittdynan är lång och ger fint stöd. Ratten är bara justerbar i höjdled men själva stolen har bra skjutmån.

Man sitter ganska högt i kupén med fin sikt fram och bak genom en exemplariskt stor bakruta. Värre är det med C-stolparna som bara räddas litegrann av en miniruta. Fjädringskomforten är bra balanserad även om små ojämnheter i vägbanan kan skönjas. Vägbruset (bilen står på dubbfria vinterdäck) är inte knappnålstyst men tillräckligt lågt för att få finare märken att skämmas. Trafikbruset hörs knappt genom rutorna fram men det märks när fartvinden pressar sig över karossen i motorvägsfart.

Bilen tycks vara kalibrerad för just motorväg, fattas bara då det är en tysk (?) bil. Styrningen är åt det lättare hållet men fixar att hålla bilen i kurs och bensinmotorn hörs bara brumma lite där nere någonstans. Komforten är som sagt god men på motorväg känns det märkligt att inte ha adaptiv farthållare eller ordentlig filassistans.

I stan funkar det inget vidare. Drivlinan är av mildhybridteknik som omfattar sedvanlig 48-voltsteknik men kompletterad med en elmotor på 28 hästar i växellådan. Kraften kommer abrupt och växellådan tvekar, främst vid nedväxling. Till detta tillkommer en bromskraftsregenerering som gör det hela oharmoniskt. Knepet är att köra med lugn fot, vilken man fort lär sig att göra.

Bilen kan ta sig fram på enbart el, men bara kortare sträckor som på parkeringsplatser eller vid kökörning. Den angivna förbrukningen vid blandad körning på 0,53 liter per mil lyckas vi inte tangera. Hur vi än kör tycks bilen landa på 0,59 l/mil, vilket får sägas vara bra.

I instrumentklustret finns en illustration som visar hur drivlinan jobbar men samtidigt går det inte att missa när motorn går i gång. Övergången går smidigt men den trecylindriga motorn har en ganska rå ton. Den totala systemeffekten på 145 hästkrafter är gott nog för biltypen.

Att få grepp över bilens funktioner tar bara ett par kvarter, här finns bara det nödvändiga och funktionerna sitter där de ska. Klimatanläggningen har fysiska flärpar och nere till vänster om ratten finns ett par knappar där den ena med ett bestämt tryck stänger av varningssignalerna som påminner om gamla tiders Nintendo Game & Watch-spel. Det gör även blinkersljudet. Kul, om bilen är billig.

Det enda som sticker ut interiört, förutom tändningsnyckeln, är resårbanden vid mugghållarna som är utsmyckade med en bil i profil. Inte ens en budgetbil som Frontera slipper undan designgimmicks.

Baksätet har en platt dyna och bra med utrymme för hatt och knän. Golvet är lägre än hos den eldrivna versionen vilket räddar benvinkeln. Här finns kurvhandtag och två laddportar.

Bagageutrymmet är ganska väl tilltaget med tanke på bilens storlek och luckan öppnas utan elassistans. Se där, gratis träning. Baksätesryggen är bara tvådelad och saknar genomlastningslucka men med det nere öppnas ett kantigt och lättlastat utrymme. Golvet kan ställas i olika höjder men insynsskyddet måste kilas in i ett spår vilket ger repor i plasten och fukt i armhålorna.