Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Få författare har präglat Sverige under lika lång tid som Astrid Lindgren. De flesta kan enkelt ta fram inre bilder av när Emil i Lönneberga täljer i snickarboden, Karlsson på taket flyger över husen och Pippi Långstrump rider på Lilla gubben. På senare år har SVT dessutom visat nyinspelningar av ”Ronja Rövardotter” och ”Vi på Saltkråkan”. Och nästan alla har en favoritkaraktär.
Vad färre numera tänker på är att Astrid Lindgren även var en betydelsefull opinionsbildare. Hon tog tydligt ställning för barns rättigheter och mot samhällets orättvisor, vilket märks i böckerna om Madicken. Hon var även kritisk till aga, gav tamdjuren en röst och förespråkade ”linje 3” i folkomröstningen om kärnkraft.
Men frågan är om hon inte trots det, i politiska sammanhang, gjorde störst avtryck med sin debattartikel ”Pomperipossa i Monismanien”, som publicerades i Expressen den 10 mars 1976 – alltså för exakt 50 år sedan. Där riktade hon i satirisk sagoform svidande kritik mot den socialdemokratiska regeringen och dess skattepolitik, som innebar att hon som egenföretagare tvingades betala 102 procent i marginalskatt.
”Du pratar”, sa Pomperipossa. ”Så många procent f i n n s ju inte!”
Siffrorna tillbakavisades också i hånfulla ordalag av dåvarande finansminister Gunnar Sträng (S), som menade att Lindgren inte kunde räkna. Men det kunde hon visst. Och så småningom tvingades dåvarande statminister Olof Palme (S) att erkänna pinsamheten.
Sedan dess har mycket hänt.
1981 inföll ”den underbara natten” – en blocköverskridande uppgörelse som bland annat innebar lägre marginal- och inkomstskatter. Cirka tio år senare klubbades ”århundradets skattereform”, där skattesatser sänktes, skattebasen breddades och en rad undantag avskaffades. Och med start 2006 – under Alliansregeringen – togs ytterligare steg, framför allt i form av jobbskatteavdraget, som ökade incitamenten att gå från bidrag till arbete.
Att helheten successivt har slipats sedan Astrid Lindgrens Pomperipossa-pamflett betyder inte att behovet av skattesagor har bleknat.
Men att helheten successivt har slipats sedan Astrid Lindgrens Pomperipossa-pamflett betyder inte att behovet av skattesagor har bleknat. Tvärtom hade dagens kunnat handla om Askungens styvsystrar, som blivit förmögna av att sitta i tjusiga bostäder som ständigt ökar i värde, medan den hårt arbetande flickan inte har en chans att komma ikapp.
Berättelsen kan sluta med att ”de vise männen som styrde” – för att tala med Astrid Lindgren – i brett samförstånd röstar igenom en skatteväxling från arbete till kapital och lika kommunalskatt oavsett bostadsort, gärna kombinerat med enhetlig moms.
Vägen dit borde inte vara lång. Men först krävs kanske att en av vår tids stora författare slungar i väg en egen Pomperipossa-attack.
Läs mer:
Susanne Nyström: Om bomberna fortsätter att falla kommer nästa flyktingvåg snart till Sverige
Susanne Nyström: Plötsligt inser politikerna att de har bluffat om invandringen
