Därför försvann halfpipeåkarna i Sverige

När snowboard- och freeski-Sverige i veckan samlas för SM-tävlingar i Kläppen är det en av grenarna som körs lite på nåder. Medan många vill tävla i big air och slopestyle är det i stort sett ingen som åker dit med siktet specifikt inställt på att köra halfpipe.

Många kommer ställa upp, men ingen åkare i Sverige specialiserar sig längre på grenen som länge definierade snowboardkulturen.

– Sverige hade en satsning på halfpipe fram till OS i Turin 2006, men efter det slogs spiken lite i kistan. Då var vi inte längre ens nära medaljerna, säger Joakim Hammar, tidigare förbundskapten och numera föreningsutvecklare på Svenska skidförbundet.

– De skandinaviska länderna var tidigare alltid med i den absoluta toppen. Men det var på tiden det dög att åka i en handgrävd pipe i Riksgränsen. Och den tiden var förbi.

Ja, mycket har hänt sedan sportens födelse. Den skedde på en soptipp i Kalifornien.

I slutet av 1970-talet hittade ett gäng av de allra tidigaste snowboardåkarna en naturlig ränna i marken i utkanten av tippen i Tahoe City. Den påminde om skateboardåkarnas ramper som kommit att benämnas som halfpipe, och efter att åkarna förstärkt rännan med hjälp av spadar och plywood var ett nytt sätt att åka bräda fött.

På många ställen samlades sedan åkare och grävde ut rännor för hand. På 1990-talet utvecklades sedan maskiner som kunde skära ut och forma dem ur snömassorna.

Och det var ”pipe” alla ville åka.

– Det var ju det coolaste. Jag brukade greppa en spade när jag kom till backen varje dag och gräva fram min egen lilla pipe och åka i den, hoppa, hajka upp igen och börja om, säger Stefan Karlsson som är sportchef för både snowboard och freeski på Svenska skidförbundet.

Han var själv en av fyra svenska halfpipeåkare i OS 2006. Sedan dess har det inte blivit någon mer.

Till stor del beror det på att sporten de senaste decennierna växt ur sin egen, coola kostym.

I takt med den tekniska utvecklingen blev också allting annat större. Väggarna på en halfpipe blev högre och högre, och underlaget jämnare. Under 00-talet blev den så kallade superpipen med nästan sju meter höga väggar standard i världstoppen.

I stället för att åkarna själva grävde fram sina piper behövde skidanläggningarna investera stora pengar för att få till en halfpipe stor nog att kunna stå värd för världscuptävlingar och mästerskap, då det går åt cirka 50 miljoner liter vatten och två veckor för att få ihop tillräckligt med konstsnö – inför varje säsong.

– Det har gjort att det bara finns fem–sex anläggningar i hela världen som håller den standarden. Man byggde ut sig själva ur sporten, säger Stefan Karlsson.

Joakim Hammar håller med:

– Det har blivit så jäkla professionellt och specialiserat. Är du europé måste du typ bo i Laax i Schweiz för att ens vara aktuell, säger han.

Det har gjort att världstoppen i dag är snäv. Det är främst åkare från USA, Kanada, Schweiz, Japan och Australien som regelbundet tävlar och har möjlighet att träna i superpiper. Även Kina satsar på sporten och har byggt en inomhusanläggning som finns tillgänglig för deras stjärnor året om.

– Den kostade en och en halv miljard. Samtidigt är vi glada för vår airbaganläggning i Kläppen för sju miljoner, säger Stefan Karlsson ironiskt.

Han kan sakna tiden då han själv förälskade sig i att åka halfpipe. Dagens ungdomar går miste om gemenskapen som uppstod kring de mindre, handgrävda anläggningarna som ofta saknade liftar. I stället fick man helt enkelt ta brädan under armen efter åket och knata uppför sluttningen igen.

I ett försök att återuppliva den stämningen ordnar Svenska skidförbundet, tillsammans med Norge och Finland, evenemang som man helt sonika döpt till ”hike the pipe” – knata uppför pipen. I år sker det i Falun den 21 mars, i en halfpipe som är betydligt mindre än OS-storleken. Men kanske roligare att köra i?

– Det är liksom tillbaka till ursprunget lite. Man hängde i gäng och hade kul, säger Stefan Karlsson.

Han ställer själv upp i mastersklassen på SM, som består av flera gamla OS-åkare, och går in som regerande svensk mästare.

Enligt förbundskollegan Joakim Hammar är ”de gamla” fortfarande väl värda att titta på.

– De är ju de bästa. De konkurrerar med våra bästa landslagsåkare. Även om de är 40-plus spöar de skiten ur många yngre. De har ändå lagt ner sina 10 000 timmar i pipen ”back in the day” så de kan fortfarande åka lite på gamla meriter, säger Hammar.

Både han och Stefan Karlsson hoppas innerligt att sporten ska kunna leva vidare även i Sverige. Även om det inte kommer fram åkare som kan konkurera om OS-medaljer.

Det är en känsla av tyngdlöshet som är väldigt speciell att få uppleva.

– Halfpipe har en själ. Det är en annan typ av åkning jämfört med slopestyle och big air. Det är mycket g-krafter, lek med gravitationen. Från att du flyger uppåt, innan du vänder ner, så står allt still i en mikrosekund. Det är en känsla av tyngdlöshet som är väldigt speciell att få uppleva, säger Stefan Karlsson.

– Sedan finns det också gemenskapen också i att hajka en pipe. Man går upp för vallen, pratar med varandra, tittar på vad andra gör och vad man själv ska göra. Det är superviktigt. Det är otroligt mycket glädje.

Han liknar halfpipeåkning vid en blandning mellan konst och idrott.

– I en värld där alla ska stå på led, allt ska vara reglerat och slätstruket och förutsägbart så är halfpipe, och snowboardåkning generellt, en motpol.

Läs mer:

SOK-chefen: ”Är man 13 år och tillräckligt bra för världscup, så varför inte?

Landslaget som försvann – inga svenska snowboardåkare i OS