Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Enligt uppgifter i flera medier har den liberala partiledningen runt Simona Mohamsson bestämt sig för att slopa sitt nej till en regering med sverigedemokrater. Den nya linjen ska presenteras på en pressträff under fredagseftermiddagen.
Därmed kastar partiledningen ut den sista resten av politiskt förtroendekapital – alla utfästelser om att partiet ska slåss för politiska principer i en kommande regeringsförhandling med SD kommer att mötas med en axelryckning av väljarna. Ett parti som flera gånger svängt 180 grader om relationen till Sverigedemokraterna kan inte räkna med att dess löften inför valet kommer att tas på allvar.
Gång på gång har partiledaren Simona Mohamsson försäkrat att partiet ska rösta nej till en regering där Sverigedemokraterna ingår. Partiets spindoktorer har – med varierande framgång – försökt övertyga de klentrogna medierna om att det var på riktigt den här gången.
Det verkade troligt att partiledningen skulle stå pall åtminstone till maj månad, en tid när siffrorna brukar klarna inför riksdagsvalen. Men partistyrelsens ”enhälliga” beslut från oktober höll alltså inte mer än fem månader.
Kallsvetten inför en hotande partilikvidering kan få ståndaktigare partiledningar än Liberalernas att tänka om.
Alla framkastade politiska hugskott har varit förgäves. Varken strypsexförbud, stopp för vinster i skolan eller förslag om pompösa skolbyggnader har imponerat på högerväljarna.
Partiets hopp står inte längre till väljare som letar efter principiell liberal politik – nu handlar det bara om att försöka raka in taktikröstare som bryr sig mindre om L som parti och mera om att säkra en fortsatt Tidöregering. Med den skillnaden att en sådan regering den här gången kommer att domineras av sverigedemokratiska ministrar.
Med tanke på partiets zick-zack-kurs är det oklart om ens de väljare som bara tänker taktiskt köper budskapet.
Partiledningen vet förstås att den nya kursen skapar revolt i partiet men ser den som ett mindre ont än att försvinna ur riksdagen.
Talet om att partiet ska få politiska framgångar i utbyte är ett fikonlöv för att skyla över partiets kapitulation. Liberalernas förhandlingsposition är så svag att Sverigedemokraterna kan komma undan med eftergifter av det symboliska slaget.
Särskilt märkliga är uppgifterna – i tidningen ETC – om att Liberalerna i utbyte mot stöd till SD-ministrar skulle få en folkomröstning om euron. Det låter mera som en sverigedemokratisk framgång än en liberal. Varken Mohamsson eller hennes företrädare Johan Pehrson har drivit kravet på en folkomröstning. Tvärtom har bägge sagt att Sverige ska gå med i euron utan folkomröstning. Det är viktigare för SD än för L att ett valutabyte föregås av en folkomröstning eftersom opinionen är fortsatt negativ, alltså på SD:s linje.
För det andra genomförs inte folkomröstningar genom att L och SD enas. En folkomröstning förhandlas mellan alla partier och kräver åtminstone att Socialdemokraterna och Moderaterna är med.
Liberalerna har lagt sitt sista hopp om överlevnad i händerna på moderata stödröstare. Återstår att se om de nappar. Trots Mohamssons omsvängning kan många högerväljare se det som tryggare att stärka andra Tidöpartier.
Läs mer av Tomas Ramberg.
