Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Storstäders myller möjliggör en anonymitet och mångfald som frigör från kraven att passa in. För marginaliserade grupper kan det vara en nödvändighet för att alls kunna leva sitt liv.
Men de senaste åren har flera av Stockholms queerbarer och klubbar tystnat, ofta på grund av grannars klagande över ljudnivåer. Stockholms äldsta gaybar – Side Track – har varit stängningshotad i flera år men fick till slut i höstas okej att fortsätta existera. I ett DN-reportage förklarar Fredrik Arnegard, som driver baren, att han lagt över en halv miljon på ventilation, ljuddämpare och utredningskostnader – på grund av att en enda granne klagade.
Stockholmspolitikern Jonas Naddebo (C) kommenterar: ”Det är helt otroligt att man ska kunna flytta in någonstans i närheten av en klubb, och sedan börja klaga på ljudnivån. Hallå, välkommen till storstaden liksom? Om man inte klarar av det, då rekommenderar jag att man flyttar till min gamla hemkommun Skinnskatteberg, där bor det 4 000 invånare, där är det tyst.”
Frågan är om de här individerna ens skulle finna Skinnskatteberg tillräckligt tyst? För det handlar inte bara om nattklubbar. Grannar har försökt få allt möjligt nedtystat, såsom dansbanor (på grund av dans), restauranger (då det låtit för mycket när stolar flyttats) samt fotbolls- och basketplaner (för att barnen stört när de idrottat).
Flera kyrkor i Stockholm har behövt dra ned på klockringningen efter grannars klagomål.
Men det är liksom det som är grejen med städer, där stör vi alla varandra. Den som festar natten lång blir störd av barn som leker på skolgården morgonen därpå, eller av de som dansar på morgonen före jobbet – så kallade ”kafferejv”. Flera kyrkor i Stockholm har behövt dra ned på klockringningen efter grannars klagomål.
När Trädgården, en av Stockholms största klubbar, var nära att stängas igen förra året visade det sig att 112 av 114 grannar stod bakom klubben, för att inte tala om de 300 000 besökare klubben har per år. Det var nära att enbart ett par personer tilläts köra över alla andra.
Sådana här krav på tystnad är att sätta sina egna önskemål så högt att man ger sig rätten att styra andra och tvinga dem till tystnad.
Politiken behöver läggas om. En lösning för att bevara konsertlokaler och nattklubbar kan vara kulturljudzoner – områden i staden där volymen får vara högre dygnet runt. I allmänhet bör inte enskilda medborgares klagan på en näringsidkare kunna leda till en halv miljon i anpassningar och utredningskostnader.
Men det behövs också ett perspektivskifte.
Storstadskontraktet är att alla får störa varandra: bögar och barbesökares frihet är också småbarnsföräldrarnas frihet. Det är ett billigt pris att betala för mångfald, öppenhet och kreativitet.
Läs mer:
Max Hjelm: 87 vårdanställda larmar om vården – regeringen frågar AI om de har rätt
Max Hjelm: Ursäkta, sa du 200 miljoner av skattebetalarnas pengar – till det här?
