Hon sitter på sin tron i ett mörkt rum, rödklädd med svartmålade ögon och med ett stort smycke runt halsen. Ansiktet är som hugget i sten när hon ger oss fyra besökare välsignelse.
Det är som kumari Nihira Bajracharya är känd i Nepal, ordet för en oskuld eller ogift flicka. Hon tros vara i tolvårsåldern.
Att utse en kumari, levande gudinna, är en tradition med över femhundraåriga anor. Flickor mellan två och sex år från vissa buddhistiska familjer bedöms av ett dussintal personer, mestadels präster. De använder 32 olika kriterier för att avgöra vem som är inkarnationen av Taleju, en form av den hinduiska gudinnan Durga.
En prästinna synar flickorna, så att de inte har födelsemärken eller ärr. Ett horoskop ställs. Flickorna som söks ska ha ”bröstkorg som ett lejon, lår som en hjort och ögonfransar som en ko”.
De sägs till slut bli kvarlämnade på en mörk plats med ormar eller huvuden från slaktade djur. Den som uthärdar testet i tysthet blir nästa kumari och avgudas av både hinduer och buddhister på olika sätt, i harmoni mellan religionerna.
Men vad som är myt och verklighet i denna urvalsprocess är svårt att veta. Själv är flickan så ung när det sker att hon i efterhand kanske inte minns. Hemligheterna bidrar till tron på den gudomliga kraften.
Katmandudalen är en myllrande, kaotisk plats med hetsig trafik. I Nepal, som ligger inklämt mellan Kina och Indien, landar ryggsäcksturister från hela världen som ska vandra i Himalaya. Expeditioner förbereder sig för att bestiga Mount Everest.
Flickansiktet syns överallt på vykort och guideböcker. Traditionen med gudinnan är en blandning av sägen, religion och historia, som kritiker menar berövar flickor deras barndom och mänskliga rättigheter.
Några dagar efter det snabba mötet med kumarin i palatset knackar vi på en dörr bara ett stenkast därifrån. Vi går uppför en annan smal trappa innan vi kommer in i ett rum där Chanira Bajracherya var kumari och utförde sina uppgifter i nästan tio år. På väggarna hänger fotografier från den tiden.
– Jag visade mig genom fönstergluggarna för folk på gatan och satt här och gav välsignelser, säger hon, i dag 29 år gammal.
Det var här hon verkade, i sitt föräldrarhem. Efter hennes tid som levande gudinna byggdes palatset i Patan för att folk lättare skulle veta var de kunde finna kumarin.
Chanira Bajracherya berättar om chocken att därefter börja ett vanligt liv. Hon tvingades avgå när hon kom i puberteten, eftersom gudomligheten då anses ha lämnat kroppen.
Av första dagen som kumari har hon bara suddiga minnen.
– Jag var fem år och folk samlades och klädde mig som en gudinna. Det hölls en parad med musikkår ute på gatan.
Chanira Bajracherya tillhör de 150 familjer i en buddhistisk prästklan i newar-befolkningen, som bott i Katmandudalen under lång tid. Det är bara ur dessa familjer en kumari kan utses. Familjerna får lämna in en ansökan för döttrar som är mellan två och sex år.
– Mina föräldrar anmälde mig, vi var åtta som deltog.
I den första omgången satt alla flickor på rad och prästen började mässa för att se om han kunde uppväcka gudinnans energi i dem.
– De flesta barn är lekfulla och otåliga. En tre- eller fyraåring sitter helst inte stilla under långa ritualer utan att reagera. Men de som klarar det anses starka nog att hantera den gudomliga plikten.
– Tidningar har skrivit och folk pratar om att flickorna tas in i ett mörkt rum med offrade djur. Folk med masker dansar omkring dem. Men jag har inget sådant traumatiskt minne, säger Chanira Bajracherya.
Efter några år hade hon vant sig vid statusen av att vara gudinna, eftersom alla visade respekt och dyrkade henne. Hundratals människor kom varje dag för att de trodde att hon kunde bota dem från sjukdomar.
– Andra kom med böner om att bli befordrade på jobbet eller att få bra resultat på examen. De trodde att bara en titt på mig skulle göra dem bönhörda.
– Ibland tänkte jag att om jag inte varit en gudinna skulle mitt liv ha varit som för vilken flicka som helst. Och ibland kändes det som om jag hade två roller: en som kumari och en när jag tagit av mig hennes kläder och smycken – som vanlig flicka. Då ville jag se på tecknad film och leka.
– Jag saknar fortfarande att vara gudinna, säger hon.
Hennes två yngre bröder var avundsjuka på hur hon blev behandlad.
Men med äran och statusen kom också regler och ansvar. Framför allt var hon förbjuden att sätta sina fötter utomhus. Hon fick aldrig gå på marken under de åren. Hon fick bo med sina föräldrar, däremot skulle de enligt reglerna inte uppfostra henne som sin dotter. De skulle tilltala henne som gudinna.
– Men mamma behandlade mig aldrig helt som en kumari. Framför allt såg hon till att jag fick utbildning i hemmet. Det hade ingen fått tidigare.
Föreställningen fram till dess hade varit att en levande gudinna redan kunde och visste allt. Vem skulle då våga tro att man kunde lära henne något?
– Därför var det nästan omöjligt att få privatlektioner, men mamma övertygade en släkting som är lärare.
Chanira Bajracherya blev den första kumarin som deltog i nationella prov. Det blev stora rubriker i lokala tidningar. Skolor började sponsra hennes utbildning – en vana som fortsatt till dagens levande gudinnor.
– Jag är stolt över mamma, hon var en väldigt framåtblickande kvinna.
– När jag var runt 12 år sa hon: du är en gudinna i dag och alla ser upp till dig, men snart får du din första menstruation och då åker du ut i den vanliga världen.
Modern försökte förbereda henne på att studera i samma rum som 30–40 andra elever och handla i en butik för första gången.
– När dagen kom blev det ändå en chock. Jag var 14 år och inte gudinna längre. En annan flicka blev kumari och fick alla saker som jag haft tidigare: tronen, juvelerna och kläderna. Folk behandlade mig på ett nytt sätt.
På gatorna blev hon inte igenkänd av många, däremot var hennes namn känt. När hon började på universitet ville hon dölja sin bakgrund.
– Men ryktet gick: ”Vi har en tidigare kumari som studerar hos oss.” Min bänkgranne frågade mig: ”Vet du vem det är?” Jag sa att jag inte hade en aning.
– Dagen därpå visste alla, men de var bara stolta, glada och väldigt nyfikna på min bakgrund. Ändå kändes det svårt eftersom jag just börjat mitt nya liv.
Med tiden tog hon en MBA-examen och sökte jobb på ett australiskt finansbolag i Nepal. I sitt cv nämnde hon inget om sin tidigare status. De nepalesiska mellancheferna visste ändå vem det var som hade sökt jobb.
I efterhand har hon fått veta hur diskussionen gick vid ett chefsmöte.
– De undrade om de skulle våga anställa mig. En levande gudinna är ju inte van att ta order från någon.
Hon fick jobbet och arbetar i dag med lån på den australiska bolånemarknaden. Hon trivs, har bra lön och nära till familjen. Hon har fortfarande religiösa plikter, många bokar in sig för att bli botade från sina sjukdomar.
Hon har stöttat tre levande gudinnor som följt efter henne i Patan.
– I vår lilla grupp på 150 familjer känner jag dem sedan tidigare. Hon som efterträdde mig var dotter till min mammas vän. Jag brukade hjälpa henne med make up, läxorna och ritualerna. Och förbereda henne på förändringen som skulle komma, på samma sätt som mamma gjorde mig redo.
– Som före detta gudinna kan jag prata direkt med dem. Den nuvarande är som en syster för mig, jag besöker henne ofta.
Förr var Nepal ett ännu mer mansdominerat samhälle. Kvinnan skulle inte prata, hon hade inte rätt till utbildning. Hon skulle laga mat och ta hand om barnen.
– I ett sådant land har vi den här unga flickan. Kungar och presidenter, vem som än sitter på högsta makten, har tvingats buga sig ner till fötterna för henne. För mig symboliserar det att alla kvinnor är en sorts gudinnor som ska respekteras.
Hon tror att kumarin kommer att fortsätta att dyrkas.
– Men tyvärr är så mycket av informationen på internet fel. Det skrivs att hon tvingas sitta inlåst, inte kan skratta eller visa känslor.
Enligt Chanira Bajracherya ingår kumarins neutrala ansiktsuttryck i den andliga upplevelsen.
– Och hon sitter bara på tronen och välsignar folk i några få timmar varje dag. Resten av tiden är hon en flicka som leker med sina syskon.
***
År 2005 utmanade barnrättsaktivister i Nepal traditionen med att välja levande gudinnor. De hävdade att den bröt mot barns rätt att få gå i skolan och leka med andra barn.
Tre år senare dömde högsta domstolen att kumari-traditionen får fortsätta. Reglerna gjordes emellertid mer flexibla för att göra livet lättare för de levande gudinnorna. Och studiemedel avsattes för deras utbildning.
För egen del önskar Chanira Bajracherya att spåren av hennes tidigare liv inte skulle skrämma bort unga män.
– En del tror att jag fortfarande bär på en gudomlig kraft. De ser mig som en gudinna, en mycket dominant kvinna, och skräms av det. Myten säger att den man som gifter sig med en sådan som jag kommer att dö inom ett år.
Chanira Bajracherya vill vara öppen med vem hon är redan på den första dejten. Eftersom alla ändå får reda på vem hon är. Fast så mycket dejting blir det inte, säger hon, på grund av den djupa respekt som omger henne.
– Även om vi fortfarande har många arrangerade äktenskap i Nepal, så säger familjen ibland nej om bruden varit gudinna. Men alla kumaris före mig är gifta i dag, trots att det ibland inte sker förrän de fyllt 40 år.
– Jag vill bara hitta en trygg och självsäker man som inte är rädd för myten, säger hon.
Fakta.Levande gudinna i Nepal
● Traditionen med levande gudinnor, kumari, utövas främst av newarfolket i Katmandudalen. En ung flicka väljs ut som kumari och anses gudomlig, tills hon får sin första blödning. Det är vanligen hennes första menstruation, men hon kan också förlora titeln om hon skadar sig och förlorar blod.
● Både hinduer och buddhister avgudar henne. Buddhister som förkroppsligandet av gudinnan Vajradei. Hinduer som en inkarnation av Taleju, en form av gudinnan Durga, dyrkad i Nepal.
● I en text på 1000-talet nämns för första gången dyrkan av en kumari. I slutet av 1400-talet installerade kungarna i Bhaktapur för första gången en levande gudinna. År 1757 byggdes ett palats på Durbar Square i Katmandu som hem för den kungliga kumarin.
● Det finns ett tiotal levande gudinnor i Katmandudalen. Alla avgudas, följer ritualer och välsignar besökare. Alla utom två – de i Katmandu och Patan – bor hemma. Viktigast anses den kungliga kumarin i Katmandu vara, hon som i över 250 år välsignat kungar och därefter presidenter.
● Den kungliga kumarin är också den som lever det striktaste livet, under överinseende av präster och förmyndare. Hennes föräldrar kommer bara på enstaka besök. Hon lämnar palatset bara under vissa ceremonier, då hon bärs omkring eftersom hon inte får sätta sina fötter på marken.
● I Patan bor kumarin också i ett palats, men dit har hennes föräldrar tillträde.
● I Bhaktapur bär kumarin sin officiella klädsel bara 15 dagar om året under en festival. Annars fungerar hon mest som en sorts halvtidsgudinna, ibland i tjänst, men oftast synlig i vanliga kläder på väg till skolan.
Källa: DN, boken ”The living goddess”
