Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Affektsökaren Skavlan ställde nyligen en blodtörstig fråga till influeraren Alexandra Nilsson: Vem skulle hon först rädda livet på om hon tvingades välja, sin hund eller ett främmande barn?
Svaret skruvade algoritmerna till stabsläge. Alexandra Nilssons följare delades i två läger, men för att vara potentiell barnamördare har influeraren ändå fått oroväckande starkt medhåll. Väldigt många vrålar: Jag skulle också rädda hunden!
Helt förutsägbart har Josefin de Gregorio i SvD drabbats av ”existentiell svindel”, och tar till fulgreppet att idiotförklara människor som söker sig till djur. Och visst, det finns gott om idioter som förbarnsligar och gullighetsförslavar pimpade chihuahuor. Trots att jag själv har hund är det enkelt att instämma i de Gregorios påhopp på infantila hundägare i sociala medier, där levande gosedjur ligger nerknölade i barnvagnar och kallas ”fur babies” och ”pälsklingar”. Ta mig härifrån!
Följaktligen anklagar de Gregorio oss hundägare för att se jyckarna som barn, som mer oskuldsfulla och ”renare” än människor. Det stämmer delvis, för min hund är betydligt ”renare” än valfritt pucko på stan, men inte i bemärkelsen godhjärtad, utan för att hon sällan agerar utifrån magkänsla. Även om hon kan bli rädd för konstiga saker, så viker hon inte undan utan undersöker fantasifostren, typ närstuderar den kusliga vajande presenningen för att snabbt kunna lämna vidskeplighetens domäner.
Hundar tror inte, de ser till att veta, genom att inhämta sinnesbaserad information. De går inte igång på faktaresistent feeling. De har definitivt ingen småbarnstro på Donald Trump, Gud eller börsen. De är sällsynta upplysningsfilosofer i en samtid av kristallhealing och smygreligiös moralism. Hundar håller inte på med hyckleri. De låtsas inte ”gilla olika” sådär lite svepande humanitärt, genom att egentligen enbart gilla den sortens främling som lätt kan omvändas till likasinnad.
Tvärtom värderar de alla jämbördigt, eller snarare: de värderar inte alls.
Dessvärre väljer både de Gregorio och pälsklingpervona att förringa och oskadliggöra djuret/ främlingen, i stället för att se denne som jämbördig trots annorlundaheten.
Utifrån hundarnas mognad och klokhet, deras skönhet och tålmodighet, borde det vara självklart att låta människans ”människovärde” motsvaras av ett ”hundvärde” för hundar. Varje art har sin egen, unikt vackra verklighet, så det minsta man kan begära är en tydlig redogörelse för varför just människan räknas som skapelsens krona. Om människovärdet nu rent objektivt väger tyngre, vem är det i så fall som håller i vågen? Är det Gud som spökar bakom kulisserna?
För att skingra detta skumma flum välkomnar jag samma förändring som de Gregorio finner ”oroväckande” – en ”omförhandling av människors och djurs värde”. I stället för att fastna med klickbetets krok i käften och panikskrika att den konventionella barnproduktionen riskerar att ersättas med valpköp, föreslår jag att vi ser på djuren, inklusive de lägre värderade, med villkorslös respekt.
Själv hade jag vägrat besvara Skavlans fråga, eftersom dumma frågor triggar dumma svar. Jag vill i stället kasta tillbaka en vassare projektil: Exakt varför är det katastrofalt att folk föder färre barn och skaffar fler hundar? Jag svarar själv: Den lönnkristna kärnfamiljen står under hot från sällskapsdjuren.
Och visst, Josefin de Gregorio, det kanske är empatistört att, som Alexandra Nilsson, välja den egna hundens liv framför ett hypotetiskt barn. Men det finns en handling som är ännu mer empatistörd, och som du själv begår: Att över huvud taget välja och tvärsäkert fälla dom över levande varelsers värde.
Läs fler texter av Aase Berg.
