Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Musikdokumentär
”Celtic Utopia”
Manus & regi: Dennis Harvey, Lars Lovén
Medverkande: The Mary Wallopers, Negro Impacto, The Deadlians, Jinx Lennon, Poor Creature m fl. Längd: 1 tim 30 min (barntillåten). Språk: engelska. Biopremiär
”Varje ord talat på iriska är en avfyrad kula för irländsk frihet.”
Det säger Michael Fassbenders karaktär i mockumentären ”Kneecap”, filmen om rapgruppen med samma namn. Rapgruppen som gått i bräschen för att sprida en länge nedtystad och marginaliserad kultur.
Men de är knappast ensamma. En ny generation irländska musiker växer fram, födda kring eller rentav efter fredsavtalet 1998. Flera av dem medverkar i ”Celtic utopia”, en ny dokumentär som försöker fånga ytterligare en aspekt av den så kallade ”gröna vågen” inom samtida popkultur. I centrum står folkmusiken som, får vi veta, inkarnerar öns motsägelser. Här möts ”uppror, konservativ katolicism och en nostalgi inför en framtid som aldrig kom”.
Det är en stillsam och sympatisk exposé genom det samtida irländska folkmusiklandskapet, via akter som The Mary Wallopers, Poor Creature och Jinx Lennon (och enstaka turer till hiphop och elektroniskt). Lågintensivt och utan berättarröst, snarare får vi en samling intervjuer som binds samman av vackra och mer eller mindre dramatiska naturbilder där kameran får vila. Miljöerna harmonierar med filmen och den vindpinade utsattheten som blir både geografisk och realpolitisk. Allt präglat av den postkoloniala erfarenheten som även gjort att många av artisterna solidariserat sig med det palestinska folket.
Kampen för iriska språkets överlevnad löper som en röd tråd, liksom den ständiga känslan av att befinna sig i underläge. ”The winners write the history, the losers write the songs” konstaterar sångerskan Branwen lakoniskt, som för att förklara varför det finns något sorgesamt över texterna i många av låtarna – nya som gamla. Musikerna vandrar längs karga klipplandskap eller sitter på barer, spelar fiol och dricker Guinness.
Det låter förväntat, men ändå finns här mängder av ingångar. Som när någon hänvisar till statistik att fler människor har dött i självmord efter fredsavtalet, än hur många som faktiskt dog under den aktiva konflikten. Eller att vurmen för iriskan traditionellt sätt gått hand i hand med den lika dominerande som konservativa katolska kyrkan. Lankums Daragh Lynch menar att han under uppväxten placerade språk och prästerskap i samma fack. Hårddraget: när en ny generation utforskar sitt irländska arv, sker det inte inom ramen för abortmotstånd och tvångsbortförande av kvinnor – utan genom musik.
Filmens introducerande anslag gör ”Celtic utopia” till heltäckande, gedigna nittio minuter. Och den så kallade ”gröna vågen” rullar vidare.
Se mer. Tre svenska musikdokumentär: ”A tiger in paradise (om José González, 2023), ”Som vi älskat” (om Sara Parkman, 2024) och ”Vi var The Ark” (2026).
Fler film- och tv-recensioner i DN
