Denna rättsordning, utfärdad år 1296 av kung Birger Magnusson genom Upplandslagen, är den första kända kodifieringen av den grundläggande tanke som sedan dess lett Sveriges demokratiska utveckling; varje fungerande samhälle måste styras utifrån ett tydligt fastslaget regelverk – snarare än via godtyckliga beslut baserat på tillfälliga opinionsvindar eller olika härskares nycker.
Samma idétradition genomsyrar hela den moderna västerländska rättstraditionen. Nullum crimen sine lege, inget brott utan lag, slog den tyske professorn i straffrätt Paul J A von Feuerbach fast i början av 1800-talet. Legalitetsprincipen, som den brukar kallas i dag, har definierats som ”en rättssäkerhetsprincip som innebär att ingen kan straffas utan stöd av lagen. För att det ska räknas som ett brott måste handlingen exakt motsvara lagens beskrivning av brottet. Det är lagen vid gärningstillfället som gäller.”
Förbudet mot retroaktiv lagstiftning anses vara så fundamental att det är grundlagsstadgat genom regeringsformen 2:10, på samma sätt som det finns med som artikel 11:2 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna, antagna 1948 i New York.
Lagrådsremissen ”Skärpta och tydligare krav på vandel vid uppehållstillståndet” är det senaste exemplet på Tidöregeringens fullständiga likgiltighet inför dessa bärande rättsprinciper. Vad de föreslår är i själva verket att vända på hela rättsordningen. Tidigare har vissa, noga definierade brottsliga handlingar, kunnat resultera i ett utvisningsbeslut, nu vill man i stället fokusera på enskilda människors ”vandel”, med andra ord deras ”uppförande och levnadssätt”, för att citera ordets definition i Svenska Akademins Ordlista.
Enligt lagrådsremissen ska nu inte bara brottsliga handlingar, däribland även ”mindre allvarlig, till exempel enstaka bötesbrottslighet”, kunna leda till utvisning utan även en individs åsikter och personliga kontakter; ”till exempel stöd till internationell terrorism, extremistiska sympatier eller kopplingar till en våldsbejakande organisation.” Allt detta baserat på begreppet ”bristande vandel i övrigt”, som definieras som att en person exempelvis ”skuldsätter sig utan någon avsikt eller ansträngning att betala tillbaka skulderna” eller som ”överträdelser av regler, författningar och myndighetsbeslut, till exempel bidragsfusk, svartjobb, eller att inte betala böter.”
Dessutom tillåts retroaktiv lagstiftning; eller som regeringen uttrycker det: ”I varje enskilt fall görs en helhetsbedömning som också tar hänsyn till eventuell tidigare bristande vandel.”
Vad regeringen gör är att helt enkelt vända på begreppen: Från legalitetsprincipens grundtanke att allt som inte är förbjudet, åtminstone rent juridiskt, är tillåtet, till att allt vad den enskilde gör eller har gjort, oavsett lagens skrivning, kan anses vara förbjudet – om Migrationsverkets vandelsprövning så finner.
Tidöregeringen har helt enkelt skrivit ihop en gummiparagraf som mest av allt påminner om lagstiftningen i de forna kommunistiska enpartistaterna. Där använde man visserligen inte begreppet ”vandel” utan ”asocialt leverne” och lagstiftningen var inte i första hand riktad mot ”invandrare” utan mot inhemska oppositionella, men målet är och var detsamma: Att ge staten och dess institutioner så långgående redskap som möjligt att trakassera och i förlängningen göra sig av med oönskade individer.
För att åskådliggöra lagförslagets närmast kafkaartade uppbyggnad kan vi göra tankeexperimentet att det även hade gällt svenska medborgare. Hur hade regeringens vandelsprövning exempelvis drabbat de ansvariga personerna bakom förslaget?
Migrationsministern Johan Forsell har uppenbara ”kopplingar till en våldsbejakande organisation” genom sin sons tidigare medlemskap i det öppet nazistiska Aktivklubb Sverige. Medlemmar i organisationen, som Säpo bedömer som en av landets mest våldsbenägna, genomförde flera brutala övergrepp på så kallade ”invandrare” just under den tid som sonen var medlem. Forsells försvar; att det handlar om ”en djupt ångerfull 15-åring, som precis fyllt 16” hade knappast imponerat vid en vandelsutredning. Bedömningen, utifrån skrivningarna i hans eget lagförslag, hade bara kunnat bli ett: Ut med honom!
Detsamma hade hänt Jimmie Åkesson. Om han försvarat inbjudan av en ledare för ett kriminellt mc-gäng till sitt bröllop, med motiveringen att denne bara var medföljande, hade Vandelsutredningens beslut bara kunnat bli ett, framför allt om det framkommit att Åkessons umgänge med mc-ledaren sträckte sig flera år bakåt i tiden: Utvisning!
Ebba Busch är sedan tidigare dömd för ett allvarligt brott; grovt förtal. Därmed hade det knappast spelat någon roll hur många falukorvar hon viftat med för att visa på sin svenskhet; beslutet hade ändå blivit detsamma: Ut med henne!
Även statsministern Ulf Kristerssons vandelsprövning hade troligtvis gått mycket snabbt. Den man som skaffar sig en stor lägenhet i centrala Stockholm, trots att den enligt ägarstiftelsen enbart är avsedd för hotade kvinnor, bör inte bli långvarig i Sverige. Vandelsutrednings beslut om en omgående utvisning hade inte varit svårt att fatta – med motiveringen att Kristersson visat prov på ”beteenden som samhället på ett övergripande plan motverkar”.
På medeltiden var landsförvisning ansett som ett av de strängaste straff som statsmakterna kunde utmäta
Exemplen ovan kan synas absurda, men det är exakt så här bisarrt regeringens lagrådsremiss är formulerad. Enligt vissa beräkningar kan upp mot 100 000 personer med uppehållstillstånd omfattas av lagen, många av dem boende i Sverige sedan år tillbaka, med utkomst och fast arbete, med barn som fötts och vuxit upp här.
Tidöregeringens förslag är det senaste i en bombmatta av lagar och lagförslag – från miljardsatsningen på återvändandebidrag till tonårsutvisningarna – med den uttalade eller outtalade målsättningen att inte bara minska invandringen utan också få ut så många av dem som redan finns här. Och regeringen verkar fullständigt strunta i den lika återkommande som förödande kritiken. Justitiekanslern konstaterade exempelvis att tidigare förslag att återkalla beviljade uppehållstillstånd strider mot internationell rätt, medan juridiska institutionen vid Uppsala Universitet sammanfattade sin kritik med orden: ”[U]tredningens förslag [står] i strid med de principer som bygger upp den svenska förvaltningsrätten och den svenska rättstryggheten. Att öppna upp för att göra ett sådant avsteg från grunderna i den svenska förvaltningsrätten för att uppnå ett politiskt mål är farligt och skadar den svenska rättsstaten.”
På medeltiden var landsförvisning ansett som ett av de strängaste straff som statsmakterna kunde utmäta, endast avsett för de grövsta av brott; som mord eller landsförräderi. Dagens regering vill utdöma samma straff för några felparkeringar eller försenade hyresinbetalningar.
Den stora inrikespolitiska frågan är inte längre om väljarna ska ge Tidöregeringen en andra mandatperiod eller inte, striden handlar om något betydligt större och viktigare; om själva rättsstaten och dess grundläggande principer. Eller för att återigen citera de lagstiftare som för snart 750 år sedan formulerade Upplandslagen:
Land skall med lag byggas!
Läs mer: Niklas Orrenius: Vem avgör vad som är bristande vandel?
