Duons tolkningar av Beethoven spritter av liv

Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.

Kammarmusik

Alina Ibragimova, Cédric Tiberghien

”Beethoven. Violin sonatas 1, 2, 3, 5”

(BIS/Naxos)

Beethovens samtliga violinsonater. Det låter som något, det. En gång körde tyska lyxviolinisten Anne-Sophie Mutter alla tio som ett heldagsmaraton i Konserthuset i Stockholm, med vårt kungapar och undertecknad på plats.

Visst minns jag det högtidliga ståhejet, och ett fiolspel med finesser, men knappt pianisten. Kan det ha varit Lambert Orkis? Det är faktiskt ett problem. De flesta sonaterna är nämligen skrivna för piano med ackompanjerande violin, snarare än tvärtom.

Alina Ibragimova och Cédric Tiberghien, däremot, är inte bara kompatibla. De är a match made in heaven. Sällan har jag hört ett så roligt samspel som deras. Jag kommer på mig själv med att flina medan jag lyssnar. Deras Beethoven är så fräck!

För 20 år sedan var de BBC:s unga talanger, hon från Ryssland, han från Frankrike. Några år senare hade de, precis som Mutter och Orkis, spelat in de tio sonaterna på skiva. Och nu är de på dem igen!

Ibragimova och Tiberghien har hittat en retorik i samspelet: en konversation, ett gräl, ett skojande, en pingismatch. Här finns inte en död sekund

Skillnad? Absolut. Till att börja med spelar hon denna gång på sensträngar och han på ett fortepiano modell 1794. Gammalmodigt? Tvärtom. Intrycket är pinfärskt, krispigt och vigt. Men det är inte bara en instrumentell fråga. Ibragimova och Tiberghien har hittat en retorik i samspelet: en konversation, ett gräl, ett skojande, en pingismatch. Här finns inte en död sekund. Den välkända ”Vårsonaten” formligen spritter av liv.

Det är inte svårt att föreställa sig Beethoven vid pianot, i en lekfull duell med sin trogne fiolpolare Ignaz Schuppanzigh. De brukade hetsa och reta varandra. Ignaz: ”Det här är för svårt!”, varpå Beethoven svarar: ”Jag skiter väl i din usla fiol när musan kallar på mig!”.

Bästa spår: Violin sonata no 5