Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Självbiografi
Siri Hustvedt
”En bok om spöken. En kärleksmemoar”
Övers. Anna-Stina Johnson
Norstedts, 358 sidor
”Jag lever. Min man, Paul Auster, är död.” Så inleder Siri Hustvedt sin minnesbok över ett äktenskap: ”En bok om spöken”.
Efter att ha levt tillsammans med författaren Paul Auster i fyrtiotre år står Hustvedt ensam kvar efter hans död våren 2024. Fyrtiotre år, upprepar hon som om hon måste påminna sig själv om deras gemensamma tid – detta äktenskap som utspelat sig mellan boksidor och sänglakan, med litteratur, erotik, ett ständigt pågående samtal och många skratt – i alla fall enligt den noggrant redigerade bild som hon förmedlar.
Och ständigt kommer hon tillbaka till detta icke-förhandlingsbara faktum, att han är död medan hon lever. Eller? Kom Paul Auster tillbaka den där eftermiddagen efter att hans kropp hade begravts i Green-Wood Cemetary i Brooklyn, kom han in i deras gemensamma sovrum för att se till henne där hon låg och vilade? Finns ett utrymme mellan liv och död, en zon som överlappar existens och icke-existens, som knyter samman en avliden med den ännu levande? Det är en av de underliggande frågor som sysselsätter Siri Hustvedt när hon går ut och in i det liv som hon delade med Auster.
Hustvedts författarskap har alltid utmärkt sig genom att väva samman ett psykologisk berättande om nära relationer med en djup fascination för vetenskapliga fakta – hon verkar inte vara en person som väljer övernaturliga fenomen framför förnuft. Men känslan av Paul Austers närvaro den där eftermiddagen var så stark att hon följer den och refererar en mängd studier och vittnesmål om liknande upplevelser.
Är det ett neurologiskt fenomen hos starkt sörjande? Är det en hallucination, en fantomsmärta eller ett resultat av ”sensomotoriska konflikter” i hjärnan?
Något svar får varken Hustvedt eller läsaren, men det är naturligtvis sökandet som är själva meningen. Människor är mellankroppsliga varelser, skriver hon. Vi blir till inuti en kropp, vi skapar relationer med andra kroppar och växer ihop med dem, inte minst efter ett fyra decennier långt äktenskap. I sin minnesbok tar hon begreppet ”Siri och Paul” och ägnar sig åt att utforska det som uppstod mellan dem, den mellanzon där något större än de själva växt fram; själva ”och:et” mellan deras namn. Auster var en individ, Hustvedt en annan, men vad är detta ”och” som binder dem samman? Vad händer med deras ”och” när han är död?
Hon använder sig av privata noteringar och andras vetenskapliga studier, hon återger statistik, hon rotar i lådor efter brev som de två har skrivit till varandra, hon återger de gruppmejl som hon skickar till vänkretsen med uppdateringar om Austers tillstånd på dödsbädden och publicerar också den text som han började skriva till sitt barnbarn Miles.
Följden är att ”En bok om spöken” saknar en enhetlig stil, den byter ton och språkbruk som om den vill gestalta sorgen genom att härma den. Att sorg växlar mellan högt och lågt vet alla som erfarit den, det råder ingen ordning. Men boken skulle ha vunnit mycket på att redigeras hårdare. Gruppmejl har sällan något litterärt värde, inte ens när de skrivits av Siri Hustvedt – och här i ligger bokens svaghet. De olika stilarna avlöser varandra och i bästa fall uppstår ett associativt flöde men oftare blir det bara stolpigt.
Det är de lyckliga stunderna, återföreningarna, samförståndsleendena och de privata referenserna som hon dröjer vid. Hon tar också upp de katastrofer som Paul Auster drabbades av i slutet av sitt liv, närmast obeskrivligt smärtsamma händelser då hans son från ett tidigare äktenskap tog heroin och hans tiomånaders barnbarn dog av en överdos i samband med det (oklart hur det gick till). Varpå sonen åtalades för dråp och sedan själv dog i en överdos. Hustvedts teori är att denna extrema stress och smärta blev en utlösande faktor till Austers cancersjukdom.
Det är lätt att beröras av hennes försök att stanna i deras ”och” trots att hon är ensam kvar. Det är också lätt att känna igen själva sorgtillståndet av att vara vid sidan om sig själv; hon glömmer att hämta in posten, glömmer varför hon går in i ett visst rum, vet inte säkert vilken dag det är, lagar mat men förmår inte äta, får plötsliga kroppsliga smärtor.
Stilistiskt lyfter texten när Hustvedt utgår från sin längtan efter sin döde makes beröring, hans blick, hans ord, själva erfarenheten av att bli till i hans närvaro, bli mer, vackrare, klokare och tuffare än hon egentligen är – precis som hon gjorde honom klokare, vackrare och mer fantastisk. Allra bäst fungerar minnesboken när hon skriver helt rakt, brutalt sakligt, som i skildringen av Paul Austers död. ”Mina fingrar kände huvudet kallna” är en mening som jag aldrig kommer att glömma.
Efter läsning dröjer en stämning kvar som påminner om Austers romaner. Jag har varit med om något bortom min kontroll, där slumpens spel, tidens obegriplighet och tillvarons avgrunder är återkommande ingredienser. Eller för att låna ord av poeten Ron Padgett – ord som Siri Hustvedt själv citerar:
That was fast.
I mean life.
Läs fler texter av Elisabeth Åsbrink och andra av DN:s bokrecensioner
