Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Sakprosa
Lukianos
”Livsfilosofier till salu”
Övers. Dimitrios Iordanoglou, Ruin
Den tyska 1700-talsförfattaren Gotthold Ephraim Lessing ansåg att alla litteraturkritiker borde hålla sig med en fiende. En person som står för motsatsen till det man själv anser vara gott och sant, i polemik med vilken man kan slipa sina argument och utveckla sitt tänkande.
Den universella giltigheten i Lessings tips är jag inte helt övertygad om. Men nog har många bra texter föregåtts av den spontana reaktionen ”idiot!”, och behovet av att förklara varför motståndaren är så totalt ute och cyklar.
Till denna kategori hör de skrifter som tillskrivs den antika retorikern Lukianos, av vilka ett flertal nu föreligger på svenska. I en volym med titeln ”Livsfilosofier till salu” har Dimitrios Iordanoglou, som forskar i grekiska i Uppsala, valt ut nio av Lukianos svängigaste texter. Översättningen påminner om Jan Stolpes lysande Platontolkningar. Iordanoglou fokuserar på att återge tonfall och innehåll, inte filologiska detaljer, och det resulterar i en ovanligt läsbar och genomarbetad svenska.
Med skjutglad sarkasm och i enlighet med Lessings devis attackerar Lukianos det ena skrået efter det andra: historiografer, retoriker, filosofer. Också kristna får sin släng av sleven. I ”Om Peregrinos död” kallas Jesus för den ”korsfäste sofisten”, vilket under medeltiden resulterade i att Lukianos verk upptogs på Vatikanens listor över förbjudna böcker.
Vid det laget var författaren död sedan länge. Det enda som är känt om Lukianos liv är just att han blomstrade någonstans i den östliga romerska provinsen Syria mellan ungefär år 125 och 190. Efter sig lämnade han knappt hundra texter på atticiserad grekiska, vilka tillkom under en period som brukar benämnas med det lite tvivelaktiga litteraturhistoriska begreppet ”andra sofistiken”.
Texterna som Iordanoglou har samlat ihop ger en fingervisning om spännvidden i Lukianos produktion. Jaget i den klassiska ”Sanna historier” parafraserar Odysseus irrfärder och beskriver en strapatsrik resa till månen. I titelberättelsen organiserar Zeus och Hermes en slavauktion där företrädare för olika filosofiska skolor säljs till högstbjudande. Platon betingar det högsta priset, medan kynikern Diogenes går för ett struntbelopp – en kritik av filosofins kommersialisering.
Min personliga favorit är den tvärsäkra diatriben ”Hur man bör skriva historia”. Här angriper Lukianos alla dåliga historieskrivare och ställer upp en modell för hur praktiken bör bedrivas: ”Helst bör man se till att vara som en spegel, skinande och klar och med skarp brännpunkt, och återge händelserna i exakt samma skepnad och form som man mottog dem, utan minsta förvrängning eller suddighet.”
En princip som kanske aldrig hade formulerats utan fiender att ta spjärn mot.
Läs fler texter av Rebecka Kärde här, och mer av DN:s litteraturbevakning här
