Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
House
Honey Dijon
”The Nightlife”
(SOS)
När Honey Dijon i slutet av 90-talet flyttade till New York märkte discjockeyn, producenten och transaktivisten snart att klubbscenen där var mer tydligt uppdelad än hemma i uppväxtens Chicago. I den nya staden gick man till en klubb för att höra deep house hela kvällen, en annan om man var sugen på garage, en tredje för minimal techno och så vidare. De öppensinnade genreblandningarna hon lärt sig älska som klubbhoppande tonåring med falskleg lös däremot med sin frånvaro i det stora äpplet.
När Dijon på andra sidan millennieskiftet på allvar etablerade sig som en dj-stjärna och under 10-talet som producent och artist gick hon tillbaka till sina rötter. Hennes album är provkartor över både housegenrens långa historia och dansmusikens oändliga förgreningar. På tredje fullängdaren ”The Nightlife” gör hon till exempel minimalistisk techno med utgångspunkt i 80-talets Detroit i ”Welcome to the moon”, elegant uppdaterad disco i ”Just friends” och jazzigt nedtonad house i ”Smoke and mirrors” med gästspel från Madison McFerrin (japp, hon är dotter till ”Don’t worry, be happy”-Bobby)
Oavsett vilken inriktning hon väljer hör man dock hela tiden tydligt att hon har lika stor erfarenhet av underjordiska källarklubbar som av arenaspelningar och producentjobb åt Beyoncé. Möjligen att det senare överväger det förra. ”The Nightlife” är brokig främst på ett strukturellt plan, soundmässigt blir det i längden ganska strömlinjeformat superstjärnepoppigt. Honey Dijon spelar lite säkrare än hon skulle kunna helt enkelt.
Det saknas inte kunskap eller idéer, men bara i titelspåret träffar Honey Dijon helt rätt denna gång. Med utgångspunkt i tidig 90-tals-r’n’b lyckas hon och gästsångerskan Chlöe närmast perfekt fånga nattlivets alla känslolägen. Från obekymrad eufori till den djupaste melankoli.
Bästa spår: ”The Nightlife”
Läs fler skivrecensioner och andra texter av Mattias Dahlström.
