Första gången jag mötte Julia Ducournau, för knappt tio år sedan, satt hon hipsterklädd längst fram i en murrig biosalong i Paris. Ingen av oss inbjudna internationella filmkritiker hade varit riktigt förberedda på de illamåendeframkallande chockverkningarna av hennes debutfilm ”Raw” (”Grave”): En stökig, köttslamsig indiefilm om en veganaktivistisk veterinärstudent som utsätts för en sjuk nollningsrit som innefattar rå kycklinglever. Hon upptäcker att hon bär på nedärvda människoätargener. Händelsen aktiverar den unga kvinnans kannibalistiska begär. En film som fungerade som en tidig indikation på att gränserna mellan genrefilm och arthousefilm höll på att upplösas.
Ducournau talade den där kvällen smart och pregnant om sin smak för att mixa det groteska och det ultrarealistiska, om genrekärlek och en vilja att syna olika mänskliga tabun. Fyra år senare kunde hon galaklädd vifta med en Guldpalm för sin bensindoftande ”Titane”, där en våldsam ung kvinna blir gravid med – en bil. En sensation eftersom hon bara var den andra kvinnan i filmhistorien, efter Jane Campion, som vunnit filmvärldens mest prestigefulla pris.
– I dag är jag kanske inte helt bekväm med att förknippas med body horror, ler den franska Parisbaserade regissören lite avvärjande när jag träffar henne på ett hotell vid Skeppsbron i Stockholm.
– Det är en genrebeteckning som präglas så mycket av våld, chockeffekter och äckel. Det känns lite begränsande tycker jag. Det som intresserar mig är snarare det symboliska och existentiella i olika former av mutationer och transformationer när det gäller kroppen – och vad de kan säga om att vara människa i dag.
Hennes senaste film, bioaktuella ”Alpha”, fick ett långt ifrån lika entusiastiskt mottagande som ”Titane” när hon än en gång gav sig in i Guldpalmsjakten förra året. ”Kalkon”, skrev vissa kritiker medan andra lockades mer av det visuellt experimentella, dammröda dramat om tonåriga Alpha som kommer hem med en blodig tatuering efter en fyllefest. Trettonåringens mor, som är läkare, drabbas av panisk vrede eftersom hon behandlar patienter med ett mystiskt aidsliknande virus som tycks överföras via blod och som förvandlar de sjuka till – marmorstatyer.
Men den amazonlika, blonda Julia Ducournau tycks inte särskilt nedslagen över bli dissad denna gång, snarare lättad och stolt över att ha formulerat erfarenheter som djupast sett är hennes egna. ”Alpha är jag”, säger hon utan omsvep och berättar att filmen är färgad av att hon på sin mors sida har rötter i den nomadiska berberkulturen i Algeriet.
Liksom filmens unga huvudperson kunde hon inte heller kommunicera med sina morföräldrar men präglades stark av den vidskepelse, skam och sorg som fanns inneboende i släkten. En erfarenhet som förkroppsligas av Alphas utmärglade, sjuka och drogberoende morbror Amin som mamman härbärgerar hemma i smyg.
Anledningen till att den materialbesatta Ducournau valde sten som spektakulärt tema för förvandling denna gång handlar om döden.
– Jag har alltid varit fascinerad av mänsklig hud. Det är så intressant hur känslig den är för sår, ärr, sjukdomar, hur den märks av livet och hela tiden ändrar form och struktur med ålder. Att ”ömsa skinn” är nog mitt favorituttryck för förändringar, säger hon.
– Livet för mig är en slags pågående mutation som upphör först med döden. Marmorn blir i filmen en symbol för det. Ett slags tecken på att sorg varar livet ut och liksom blir en del av den sörjandes identitet.
Skådespelaren Tahar Rahims viktnedgång inför ”Alpha” har blivit väldigt omtalad. Hur tänkte du kring den?
– För det första är jag glad att han tackade ja eftersom rollen var skriven för honom. Det var underförstått, i manus, att hans rollfigur skulle vara väldigt märkt av sin sjukdom. Vid ett tillfälle under förberedelserna såg jag hans nakna rygg med skulderbladen som stack ut. Det var som att se en fallen ängel, en vision som jag sedan använde i manuset.
– Men det är klart att det var mycket oro inblandat i det hela. Vi hade förstås hjälp av läkare och dietister som övervakade viktnedgången, men det blev ändå dramatiskt för att han fortsatte att gå ner under inspelningen, vilket var läskigt.
Hur börjar ett filmprojekt för dig, med ord eller med bild?
– Tveklöst med bilderna. I mina föregående filmer är det minimalt med dialog. Jag misstror ofta ord och tycker att de blir överflödiga och banala Jag låter hellre mina rollfigurera göra något fysiskt som att dansa, slåss eller kramas. ”Alpha” var en utmaning, för här behövdes det mycket mer dialog efter som den handlar så mycket om fördomar och beröringsskräck, säger Julia Ducournau som under arbetet fick en oväntad följeslagare i den gamle gotiske skräckmästaren Edgar Allan Poe.
Hans dikt ”En dröm inom en dröm”, känd för att spela en viktigt i roll i Christopher Nolans ”Inception”, får sätta tonen för drömska ”Alpha” som utspelar sig under aidsepidemins mest turbulenta år men samtidigt befinner sig någonstans i en alternativ verklighet.
– Det var spännande att försöka använda poemet på samma sätt som jag brukar använda musik i mina filmer – som ett sätt att skapa stämningar och bygga såväl världar som karaktärer. Dikten handlar förstås om döden men för mig handlar det också om trauma och om att hålla fast vid minnen och försöka förstå de, trots att det känns som de rinner mellan fingrarna – som i Poes dikt.
– En stor vinst för ”Alpha” var att bli vän med orden. Det känns som jag fått nya verktyg i min regissörslåda nu, säger hon nöjt.
Julia Ducournau
Född: 18 september 1983 i en läkarfamilj i Paris.
Karriär: Examen i litteraturvetenskap. Filmregissör och manusförfattare utbildad vid den franska filmskolan La Fémis. Vann sitt första pris i Cannes för kortfilmen ”Junior” 2011, en pubertetsskräckis med 13-åriga Garance Marillier i huvudrollen. Samma aktris återkom i den spektakulärt kannibalistiska långfilmsdebuten ”Raw” (”Grave”) Vann en Guldpalm i Cannes 2021 som den andra kvinnan i filmhistorien med den bensindoftade kroppskräckfilmen ”Titane”. Har också regisserat avsnitt av tv-serien ”The new look” om det historiska modekriget mellan Coco Chanel och Christian Dior.
Aktuell: Självbiografiskt färgade ”Alpha” tävlade i Cannes 2025 och får svensk biopremiär 17 april.
Läs mer om film och tv i DN
