Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Konstkuppen mot Louvren i höstas var mirakulös på många plan. Men kanske främst som ett ögonblick i historien där fyra män faktiskt träffades och gjorde någonting tillsammans i stället för att bara prata om det eller låta det rinna ut i sanden.
Det måste vara den största logistiska bedriften sedan Jesus, en man i trettioårsåldern, lyckades samla tolv män för en middag.
Jag hade aldrig klarat av det.
Man måste hela tiden påminna, tjata, vägra ge sig, för annars blir det tystare och tystare runtom, tills den där beryktade manliga ensamheten dyker upp mitt i livet som ett oknytt
Härom året frågade jag mina föräldrar vilka fem lärdomar de vill att jag ska ärva, koncentratet av en livstid i smidig listform. Ett av pappas råd var: ”Vårda dina vänskaper.” Det är talande att mamma inte ens nämnde det – den sociala biten är väl självklar för kvinnor, men en evig kamp för män. Man måste hela tiden påminna, tjata, vägra ge sig, för annars blir det tystare och tystare runtom, tills den där beryktade manliga ensamheten dyker upp mitt i livet som ett oknytt och rövar bort dig från alla sammanhang.
När mina tankar nattvandrar är det ofta där de hamnar: hur vännerna bara har blivit färre med åren, har flyttat eller glidit undan. En studie vid universitet i Kansas fastslår att det krävs mer än 200 timmars umgänge för att få en god vän. Det går betydligt snabbare att mista en.
Så jag lyder pappas råd, jag messar och gnäller och beter mig. Jag är nog aldrig så svår att älska som när jag gång på gång sätter personbästa i skuldbeläggande, när mina meddelanden går från passiv-aggressiva till aggressiv-passiva: ”Det är ett heltidsjobb att samla er”, skriver jag. ”Man måste gifta sig eller döpa barn för att ni kanske ska dyka upp” (de senaste gångerna vi alla samlades var mycket riktigt vid bröllop och dop, sannolikt blir nästa tillfälle någons begravning).
En vän har utfärdat besöksförbud på söndagar, för då är det formel 1 på tv. ”Jag vill inte använda min röst på hela helgen”, säger han och får människans rykte som flockvarelse att kännas som grovt förtal.
Jag antar att jag bara är man i ordets vagaste betydelse. Mest blir jag trött och uppgiven, känner mig tappad och tömd, som av en känslokateter
Det är utmattande att vara så här krävande, för män avskyr att vara behövande, att uttrycka sina behov. En man ska vara socialt självförsörjande. Helst ska man drömma om ett liv som ensamseglare. Så jag är nog bara man i ordets vagaste betydelse. Mest blir jag trött och uppgiven, känner mig tappad och tömd, som av en känslokateter. Det kan inte uteslutas att jag är en outhärdlig människa, känner mig åtminstone som en: högspänd och tjatig och säkert mer därtill.
I en rådgivningsspalt läser jag att man måste bli mer mystisk, frånvarande, bära sin egen vikt och inte besvära andra. Då blir man ”magnetisk”, står det – vad är det för gåtfull varelse som aldrig hör av sig? Men det verkar också knepigt: om man måste ghosta sina vänner för att de ska höra av sig, är vi då verkligen vänner? Och om vi så sällan ses, är vi då vänner?
Så snubblar jag in i en förståelse, av Soraya Bays text i DN:s artikelserie om vänskaper. Hon skriver om en vän som ständigt ställer in deras träffar: ”Hon säger till slut att hon bara är så himla trött, hela tiden.”
De är inte alls så där stoiskt självständiga som de vill framstå. De är bara rädda! För nervositeten, spändheten, att inte ha något att komma med
Så måste det vara! Män blir snabbt trötta av att umgås, eller blotta tanken på det, eftersom det sociala för dem är en prestation. Ett tävlingsmoment. De är inte alls så där stoiskt självständiga som de vill framstå – de är bara rädda. För nervositeten, spändheten, att inte ha något att komma med. Jag läser att män är usla på att sms:a just eftersom pressen att leverera något kärn- och tankfullt blir så paralyserande att de skjuter upp det tills det förträngts, och meddelandet förblir obesvarat.
Det är en märklig asymmetri: kvinnor lär sig tidigt att vara rädda för vad som kan hända dem. Män lär sig att vara rädda för hur de framstår.
Jag hör av mig till en vän som flyttat till Paris och föreslår att besöka honom. För säkerhets skull lägger jag till: ”Vill bara understryka att vi inte behöver umgås så mycket.”
”Nej, en öl och ett biobesök”, svarar han. Sedan en lång paus, följt av: ”Bio är bra, då behöver man inte prata.”
Läs fler texter av Kristofer Ahlström.
