Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Under högsommaren 1984 när Catrine da Costas kvarlevor påträffades under Essingeleden hade jag fullt upp med mitt. Jag var en tjugoårig romandebutant, i full färd med uppföljaren.
Styckmordet seglade under radarn, turerna blev allt snärjigare. Något man överlät åt kvällspressen.
Tio år senare studerade jag teaterregi på Dramatiska institutet – senare Stockholms konstnärliga högskola – och ett av projekten handlade om myter. En föreläsare berättade om psykiatern Carl Jungs teorier om arketyperna. Att det finns mönster och symboler som återkommer över hela världen, i våra drömmar och berättelser, och att de styr oss mer än vi förstår.
Det där har aldrig lämnat mig. Jag tänker på det ibland när vissa personer får ett stort genomslag i offentligheten, vare sig de upphöjs eller trycks ner i leran. Jag kan grubbla mig halvt fördärvad över vilka faktorer som samverkar till att alla plötsligt ”vet” att det där är en skum typ som vi vill stöta ut ur samhällsgemenskapen.
Hur mycket betyder namnet? Utseendet? Yrket? Bakgrunden?
Min dystra slutsats är att ibland strålar allt samman på ett sånt sinistert sätt att den anklagade aldrig kan rentvås, eftersom han smälter samman med någon av våra arketyper.
Men för att rättfärdiga utstötningen silar vi fram argument som låter förnuftiga, eftersom vi är moderna människor och inte vill framstå som något grottfolk som styrs av flummiga myter och arketyper.
Sigvard Marjasin var en småväxt fackpamp av judisk börd. Han gick den långa vägen. Sjuårig folkskola, jobbade som sjöman, springpojke, smörgåsnisse. Deltog som nittonårig frivillig för Israel när landet anfölls av Arabförbundet, dagen efter självständighetsförklaringen 1948.
Han ledde Kommunalarbetarförbundet 1978-1988. Hård motståndare till privatiseringar, i synnerhet inom barnomsorgen. Efter några år som landshövding i Örebro anklagades han för att ha fuskat med kvitton, klippt och tejpat i dem. Löpsedlarna avlöste varandra. Han fick avgå. Dog i covid för fem år sen.
Själv hävdade han att han klippt och tejpat för att skattebetalarna inte skulle belastas med hans privata utgifter. Och han friades i rätten.
Men än sen?
Den där lille fan. Konstigt namn. Klippa i kvitton. Man kunde se det framför sig.
Den så kallade obducenten och allmänläkaren tryckte på förödande många knappar i vårt kollektiva undermedvetna. Vem vill jobba som obducent? Skumt bara där. Och namnet? Jaha, estniskt. Gjorde inte saken bättre. Flyktingar från öststaterna sågs med misstro för fyrtio år sen. Förmodligen hade de radikaliserats så illa att de blivit reaktionära. Om de inte var det innan.
Och ”videovåld” i tv-hyllan, raggade prostituerade på Malmskillnadsgatan… till slut hade de två anklagade tryckt på så många knappar att åtalet om styckmord kändes sekundärt. De måste bara väck.
Jag tvivlar inte en sekund på att männen fallit offer för ett justitiemord. Att ge upprättelse åt oskyldigt vanärade kan aldrig vara fel
I likhet med tusentals andra har jag nyligen sett SVT-dokumentärerna om de spillror som återstår av de två männen, och den juridiska härdsmälta som hindrat dem från att leva ett normalt liv. Som alla andra har jag skakat på huvudet och undrat hur drevet kunde uppstå den gången; hur så många kunde göra sig blinda och döva för alla invändningar, i den mån de alls hördes.
Sen inser jag – och det är som en kall kåre längs ryggraden – att frågan är felställd.
Drevet uppstod på samma sätt som det uppstår nu. Vi bildade vår uppfattning genom att lyssna på ”experterna”. För fyrtio år sen anfördes de av en terapeut som gick till storms mot könsmaktsordning och gubbvälde, och bättre symboler för detta än de två männen gick inte att tänka sig. Och de tunnelsynta åklagarna vek sig som ax för vinden.
Nu lyssnar vi på andra ”experter”, och springer åt samma håll. Precis som då.
Jag tvivlar inte en sekund på att männen fallit offer för ett justitiemord. Att ge upprättelse åt oskyldigt vanärade kan aldrig vara fel.
Men vi var upptända av samma heliga eld för fyrtio år sen. Det kan vara värt att minnas nästa gång någon arketyp ska släpas i smutsen. Alla drev har ett gemensamt: de som ingår i drevet förnekar indignerat att det är just vad de gör.
Läs fler texter av Bengt Olsson
