Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Vi har förberett oss noga hela familjen och gjort en tydlig plan. Jag är nervös. Men vi har gjort det här förut. Det är möjligt. Till slut kör vi in. Vi är framme vid tippen.
Jag är stressad eftersom jag aldrig har förstått mig på sopsortering. Vardagssoporna sköter jag förstås efter bästa förmåga, även om det blir många frågor när jag är på väg till min trygga återvinningsstation.
Är chipspåsar plast eller metall? Hur gör man med kuvert? Är det på riktigt tänkt att jag ska pilla bort pappersskinnet utanpå Bregott-förpackningen?
Aldrig känner jag mig så mycket som ett mellanstadiebarn som råkat gå in i fel klassrum och hamnat bland högstadieeleverna.
Som en person som gärna vill göra rätt för sig (eller snarare är livrädd för att bli utskälld) orsakar detta vissa problem. Tydligast märks detta när jag tvingas resa till tippen.
På tippen tycks alla vara professionella sopsorterare. De vet exakt vart de är på väg och hur deras skräp ska sorteras. Själv springer jag runt planlöst medan barnen och min fru sitter kvar i bilen. Bakom dem väntar en lång kö.
Och jag känner mig övervakad.
Jag fattar att de som jobbar där måste hålla koll. Jag är förmodligen en bidragande orsak. Men aldrig känner jag mig så mycket som ett mellanstadiebarn som råkat gå in i fel klassrum och hamnat bland högstadieeleverna som när jag stressat springer runt bland oändliga kärl.
En man som jobbar där märker det direkt och frågar mig vad det egentligen är jag försöker slänga. Jag svarar att det bland annat är jord.
– Det kan du inte slänga på den här återvinningscentralen, blir svaret.
Lyckligtvis ser han hur osäker och ledsen jag blir och låter mig slänga det ändå.
Det finns en annan mer fysisk värld som jag inte förstår. En värld där folk vet vad lacknafta är och hur man använder en högtryckstvätt.
Det var bara det senaste av mina många misstag. För ett tag sedan såg jag en fin sjöjungfrudocka i en hylla märkt ”återbruk”. Perfekt för min dotter, tänkte jag, och frågade om jag fick ta den. Då blev jag i stället lätt utskälld. Jag borde ha fattat att den först skulle transporteras till återbrukscentralen på andra sidan Skärholmens centrum. Först då kunde jag få den.
Det är på tippen jag, som annars ofta ses som klipsk och till och med kompetent, blir varse att det finns en annan mer fysisk värld som jag inte förstår. En värld där folk vet vad lacknafta är, hur man använder en högtryckstvätt och vilka material som faktiskt är brännbara.
Jaja. Jag är i alla fall ”bra på datorer”.
Så om du någonsin sitter framför datorn utan att veta hur du öppnar en ny flik så ska du vara medveten om att jag, datorkingen, är inkompetent inom de flesta av det moderna livets andra områden.
Läs fler av kåserier i DN. Till exempel det om när Flanören fyndar en Farfisa-orgel på Blocket och vill låta som Pink Floyd eller när han helt missade schnitzel week.
