Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
Det är en fiffig konstruktion, riksdagens kvittningssystem: Om en ledamot i regeringsunderlaget drabbas av influensa och inte kan vara med och rösta så avstår också en från oppositionen – för att voteringar inte ska avgöras av plötsliga sjukdomsfall eller annan tillfällig frånvaro.
Men efter att SD ljög i förra veckan, sa att två av deras ledamöter inte skulle delta och sedan skickade in dem för att se till att Tidögänget vann en omröstning det annars skulle ha förlorat, så är systemet skjutet i sank. Nu måste alla vara på plats och rösta. Om en ledamot bryter benet kan det avgöra om lagstiftning antas eller ej.
Ändå är inte det kvaddade kvittningssystemet det största som skedde förra veckan. För SD-kuppen avslöjar något mycket större: Tidöpartierna har förlorat sin majoritet i kammaren.
I Sveriges riksdag måste man kunna räkna till 175. Sverigedemokraterna, Moderaterna, Kristdemokraterna och Liberalerna vann 176 mandat i förra valet. Även efter att Elsa Widding och Katja Nyberg lämnade SD hade Tidöpartierna kvar sin majoritet eftersom de aviserade att de tänkte rösta med sitt gamla parti.
Men förra veckan kom de två med ett nytt besked. De skulle rösta med oppositionen när det gällde övergångsregler för den nya medborgarskapslagen. De har sedan sagt att de är beredda att göra det i fler frågor.
I varje omröstning där oppositionen håller ihop kommer allt att hänga på Elsa Widding och Katja Nyberg. Detta var bara den första.
Därmed kan Ulf Kristerssons sida av politiken bara räkna med 174 mandat. I varje omröstning där oppositionen håller ihop kommer allt att hänga på Elsa Widding och Katja Nyberg. Detta var bara den första.
Elsa Widding pekar själv på frågan om att sänka straffbarhetsåldern till 13 år som en där hon är öppen för att gå emot Tidöpartierna. Och om oppositionen skulle komma överens om någon bit i vårändringsbudgeten att bryta ut skulle också voteringen om denna bli en rysare för regeringen.
Det är odemokratiskt med ledamöter som inte håller sig till sitt parti, klagar Jimmie Åkesson. Han menar vidare att SD:s kupp var rimlig eftersom att målet med den var att riksdagsmajoriteten skulle återspegla valresultatet – också hans partis vildar borde kvittas av oppositionen, verkar han tycka.
Varken han eller någon annan till höger tyckte dock att det krävdes någon kompensation förra mandatperioden när vänstervilden Amineh Kakabaveh gavs en vågmästarroll och tvingade Socialdemokraterna till förhandlingar.
Just detta att enskilda ledamöter inte är bundna till sitt parti är ett argument för att inte försöka driva igenom stora förändringar med minsta möjliga marginal, utan att söka breda majoriteter.
Faktum är också att en av 1900-talets största konflikter – ATP-striden om det svenska pensionssystemet – avgjordes av en ledamot som gick emot det egna partiets linje.
I Sverige, liksom i princip i hela den demokratiska världen, har parlamentarikerna personliga mandat. Det betyder att ledamöter kan rösta mot partilinjen, gå till andra partier eller bli partilösa. Sådant har regeringschefer alltid fått förhålla sig till.
Det gäller också Ulf Kristersson.
Just detta att enskilda ledamöter inte är bundna till sitt parti är ett argument för att inte försöka driva igenom stora förändringar med minsta möjliga marginal, utan att söka breda majoriteter. Moderatledaren valde i stället att sälja sig till SD och sikta in sig på långtgående ”paradigmskiften” med bara ett par stolar i riksdagen till godo.
Nu är han i varje votering där oppositionen samlar sig i händerna på Katja Nyberg och Elsa Widding.
Det är – för att tala med statsministern – ett helt nytt läge i svensk politik.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Putin verkar nervös – han har starka skäl att vara det
Susanne Nyström: Migrationen slår tillbaka mot Tidöpartierna
















