Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Fastän det bara är maj, och två tredjedelar kvar av 2026, så är jag redan säker på årets ord: friction-maxxing, friktionsmaxxande. Konceptet lanserades av sociologen Kathryn Jezer-Morton i New York Magazine (3/1), och oj, vad det har slagit an något hos folk.
Friktionsmaxxandet är till för dem som inte bara vill bli bättre på att lägga undan mobilen och läsa en bok i stället, utan som över lag vill ha en köttigare, mer omständlig tillvaro. Idén är att aktivt bygga in en tröghet i den glatta lättheten, och ett motstånd, en fördröjning av behovstillfredsställelsen.
Kathryn Jezer-Morton föreslår flera saker man kan göra för att få till mer friktion i tillvaron. Sluta använda Chat GPT helt och hållet, till att börja med. Och slå av mobilens automatiska platsdelning, så att folk inte alltid vet var man är, utan får fråga. Ge barnen större rörelsefrihet, skicka i väg dem att göra ärenden. Bjuda hem folk spontant. Erbjuda sig att hjälpa till med saker.
Detta kan lätt förvandlas till ett lite töntigt estetiskt projekt, förstås, ett sätt att visa sig finare för dem som har tid och råd: Handskrivna brev i stället för mejl. Hemlagad mat i stället för takeaway. Allmän hipsterism: Här går jag för att köpa lokalodlade kaffebönor som jag ska handmala i min kvarn, mobilen har jag kastat, stenografera om ni vill ha tag på mig.
Men jag gillar ändå själva idén. Den påminner om en essä om vänskap, som kom i höstas (Dazed 2/10) och som jag har tänkt mycket på. Skribenten, Maybelle Morgan, inspirerades i sin tur av ett inlägg som hon sett flimra förbi på X: ”’Obekvämlighet är priset för samhörighet’, upprepar jag för mig själv medan jag släpar mig uppför sex trappor till min väns katts födelsedagskalas.”
”Obekvämlighet är priset för samhörighet”, upprepar jag för mig själv medan jag släpar mig uppför sex trappor till min väns katts födelsedagskalas.
Ja, konstaterar hon, så är det verkligen: obekvämlighet är priset för samhörighet. Och detta, menar hon, är en bortglömd sanning som går stick i stäv med den alltmer spridda övertygelsen om att det viktigaste är att känna efter, att prioritera sig själv och sitt välmående över allt annat. Att hoppa över sociala sammankomster för att de kanske inte är så kul, eller för att man i stunden inte har lust. Hon menar att detta gör folk ensamma och mer isolerade än någonsin.
Maybelle Morgan själv är britt, men det är lätt att förstå vad hon menar, fenomenet är globalt, och påtagligt även här i Sverige: Är något jobbigt är detta ett tecken på att det är fel. Och alltmer är just jobbigt – enligt populärpsykologin är vi tydligen omgivna av idioter, känslovampyrer och narcissister som har fräckheten att bara tänka på sig själva i stället för att fokusera på oss.
Det är ju en sak att kunna värna sina gränser, en helt annan att alltid prioritera sin egen bekvämlighet. Sakta bli alltmer avskuren.
Det är ju en sak att kunna värna sina gränser, en helt annan att alltid prioritera sin egen bekvämlighet.
Att i stället börja göra sig besvär. Våga utsätta sig. Vänja sig vid att känna sig obekväm, lite vilse, det går ju över, allt går över.
Jag föreställer mig att detta är den allra bästa sortens friktion, det som allra mest får en att känna livet runt sig och i sig: genom det som görs för andras skull. Som att gå på deras katters födelsedagskalas.
Kathryn Jezer-Morton – friktionsmaxxandets skapare – menar att folk lätt tolkar allt detta som en fråga om att skärma mindre, helt enkelt, men att man egentligen inte ens behöver tänka i de termerna. Fast det tycker jag visst att man ska.
För vad bottnar väl friktionsmaxxandet i om inte en längtan efter den själsliga vilan i att ha långtråkigt – vilket är något helt annat än den oförlösta, krypande rastlöshet man i stället känner i en värld där en apparat full av distraktioner så gott som aldrig befinner sig längre bort än på armlängds avstånd. (Det borde väl snarare heta asociala medier, va.)
Att sitta med en skärm är dessutom just att inte göra allt det andra, riktiga. Det är att lägga bort vanan vid livets rök och damm och friktion. Att till slut bli funktionshindrad ute i verkligheten.
Det är nämligen inte bara koncentrationsförmågan och inlärningsförmågan och tålamodet som skadas av det myckna skärmandet. Det är ju också den sociala och emotionella intelligensen, om man aldrig får tillfälle att träna den.
Det är där man måste börja. För alla vill väl ha en by. Men då gäller det också att själv börja bete sig som en bybo.
Läs mer:
Lisa Magnusson: Jag spår ett uppsving för 90-talssemestern
Lisa Magnusson: Donald Trump är the mad king – har hans chockade vänner upptäckt det först nu?
DN:s ledarredaktion: Trump backar igen – men något enormt har ändå gått förlorat
