Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Pop
Lykke Li
”The afterparty”
(Neon Gold)
Man ska ju inte jämföra. Men när två av Musiksveriges mest internationella popstjärnor släpper varsitt album samma vår blir det oundvikligt att inte ställa dem bredvid varandra. Särskilt som deras respektive skivor till formen är så lika, med vardera nio spår och en besynnerligt kort speltid på under halvtimmen. Båda har dessutom återvänt till trygga marker när det kommer till val av samarbetspartner.
På Robyns ”Sexistential” var soundet välbekant, medan texterna, och själva ärendet, gav överraskningseffekten. Det var sällan smickrande. När titelspåret släpptes, och den 46-åriga popartisten halvt visade brösten medan hon rappade om att dejta under pågående IVF-behandling, kändes det mest som kletig oversharing.
Reaktionerna har varit därefter. Men i de ljumma recensionerna, och i efterföljande debatten om huruvida det är subversivt att vara medelålders och sjunga om sex, är det frustrerande få som ens noterat, än mindre applåderat Robyns humor och självironi, som möjligen är det verkligt subversiva. Vem annars döper en skiva till ”Sexistential”?
Lykke Li gör det absolut inte. I den sedan länge Los Angeles-baserade popstjärnans palett av uttryck ingår inte humorn. Däremot andra effektiva vapen – som integriteten och stilmedvetenheten. Genom alla år har hennes stora styrka varit att omvandla sorg, depp och brustet hjärta till odödlig popmusik, inte minst på skivor som ”Wounded rhymes” och ”I never learn”. Men också att våga ta risker, som på avstickaren ”So sad, so sexy” från 2018, där hon samarbetade med en hel drös nya producenter och klädde sina tårar i en mer polerad, stundtals klart sexy, r’n’b.
Med förra albumet ”Eyeye” (2022) ville Lykke Li slutligen göra upp med det uttryck som definierat hennes karriär. Hon kallade det själv för ”ett uppbrott från uppbrottsalbumet”. Följaktligen blir uppföljaren ”The afterparty”, hennes sjätte i ordningen, skivan där man som lyssnare förväntar sig någon form av om inte ”djärv omstart”, som det heter i pressutskicket, så åtminstone en märkbar kursändring.
Någon tydlig sådan infinner sig inte. Ihop med gamla samarbetspartnern Björn Yttling rör sig Lykke Li än en gång i välutforskade stämningar. Det dramatiskt ödesmättade och maximalistiska märks redan i anslaget, där titelns efterfest syftar till apokalypsen, både den privat existentiella och den politiskt samhälleliga. Att detta sägs vara hennes sista soloplatta spänner känslobågen ytterligare, precis som den stora stråkorkestern.
Egentligen är det inte musiken i sig som är själva gisslet här. Lykke Lis beundransvärda dragning till rytmer och olika slagverk får utlopp i snyggt släpiga singeln ”Lucky again”, där discoglittrande congas möter Max Richters tolkning av luftiga Vivaldi-violiner. Den och andra stora låtar, som ”Happy now” och ”Knife in the heart”, känns som gjorda med kommande livekonserter i åtanke, med hit- och allsångspotential.
Problemet ligger snarare i lyriken. Genom åren har Lykke Lis låtskrivande rört sig från det det slagkraftigt universella till det mera allmängiltiga och lite anonyma. Och på ”The afterparty” oftare mot något stelnat generiskt som är svårare att upprätthålla intresse för. ”Do you have a cigarette to spare / take me somewhere I don’t care” sjunger hon i låten vars titel ”Famous last words” inte gör saken bättre.
Speltiden på popstjärnornas respektive album råkar vara samma, men där slutar likheterna. Där Robyns effektivt komprimerade 29 minuter väckte nyfikenhet känns Lykke Lis 24 minuter mer rutinmässiga, och ibland som halvhjärtade försök. Undergångsdiscon är vital men huvudpersonen låter oinspirerad.
Bästa spår: ”Lucky again”
Läs fler skivrecensioner och alla texter om musik
