Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
”Det här var en av de mest enastående, effektiva och kraftfulla uppvisningarna av amerikansk militärmakt någonsin”, deklarerade Donald Trump när han berättade om räden mot Nicolás Maduro den där morgonen i januari. ”Ni har sett en del räder som inte gick så bra”, fortsatte han. ”Om ni tittar tillbaka på Afghanistan eller åren med Jimmy Carter. Det var andra tider, nu är vi ett respekterat land igen.”
Presidenten var fortfarande adrenalinstinn när han berättade om aktionen. Han verkade känna sig oövervinnerlig. Där och då framstod hans USA också så.
Kontrasten mot andra militära aktioner var knivskarp. Ryssland sitter fast i Ukraina efter ett fyra år långt krig. Amerikanerna fick själva lämna Afghanistan under förödmjukande former för fem år sedan. I Irak gick det inte mycket bättre. Och så var det Jimmy Carter, som Trump återkom till i en lång intervju i New York Times några dagar senare: Gisslankrisen på USA:s ambassad i samband med Irans islamiska revolution; det misslyckade fritagningsförsöket med helikoptern som kraschade. Allt detta fick Carter att se svag ut – och USA. Det ”förstörde hans presidentskap”, noterade Trump.
Men operationen i Venezuela, det var något annat.
Hög på framgången drog han vidare. Operation ”Epic fury” – riktad mot just Iran – framstod först som lika framgångsrik. Ayatolla Khamenei dödades under krigets första dygn. Rent militärt dominerade USA och Israel totalt.
Men det man lyckades med i Venezuela, det misslyckades man med i Iran.
Efter att mannen i toppen plockats bort blev regimen i Caracas snabbt foglig i den fråga som amerikanerna brydde sig mest om: oljan. I Iran blev toppskiktet utraderat, men de som var kvar gav inte med sig om det som står högst på Washingtons lista: landets kärnenergiprogram.
Trump har ändå varit lika utlämnad till mullorna i Teheran som Carter. Det har blivit tydligt för alla att det finns gränser för vad som kan åstadkommas med vapen allena
För ledarna i Venezuela – som är på gränsen till total bankrutt – var det relativt smärtfritt att kompromissa om att få ut mer olja på marknaderna, i synnerhet som amerikanerna inte hade några problem med att de fortsatte att styra. Och så ser ju geografin ut som den gör. Venezuela och USA ligger i samma del av världen. Det gick inte att spela av tiden i hopp om att amerikanerna skulle tröttna och åka hem. Just det sista är precis vad förtryckarna i Teheran siktar på.
I stället för att ge sig stängde de Hormuzsundet. Oljepriset rusade, liksom det vid pump i USA – stödet för Trump har sjunkit stadigt.
Bomber och blockad – inget har fungerat för att öppna farleden. Det som krävs, soldater på marken, vill Trump inte sätta in, och det finns det inte heller stöd för på hemmaplan.
Dagarna har gått, och presidenten har blivit alltmer stressad. Han har hotat med den iranska civilisationens undergång, lovat att dess ledare verkligen vill få till en deal – i själva verket har det varit tydligt att det är han mer än någon annan som behöver det.
Det här är inget militärt fiasko, som den misslyckade gisslanfritagningen under Carter. Tvärtom: ”Epic fury” är, liksom räden mot Caracas, en uppvisning av den amerikanska krigsmaktens styrka. Men Trump har ändå varit lika utlämnad till mullorna i Teheran som Carter. Det har blivit tydligt för alla att det finns gränser för vad som kan åstadkommas med vapen allena.
Det har fått Donald Trump att se mycket svag ut. För det är ju en president som litar helt till tvångsmedel – inte soft power eller samarbeten.
Och det har blivit ack så tydligt hur ensamt han gör USA.
Britterna sa nej när Pentagon ville låna deras baser. Spanjorerna sa nej ens till att amerikanerna skulle få passera deras luftrum. Ingen ville hjälpa till att öppna Hormuzsundet.
Den tyske förbundskanslern Friedrich Merz konstaterade att Teheran ”förödmjukar” USA. Trump svarade med att kalla hem soldater från Tyskland och att inte skicka ett gäng missiler.
Nu kan USA inte hålla Hormuzsundet öppet. Har man förmågan att bryta en kinesisk blockad av Taiwan?
Det kan kontrasteras mot Jimmy Carter, som parallellt med gisslandramat fattade beslut om nya kärnvapenrobotar till Västeuropa.
Utvecklingen är mycket farlig.
Nästa vecka åker Donald Trump till Peking för att möta Xi Jinping. Kinas härskare framställer sig gärna som den regelbaserade ordningens främste försvarare – samtidigt som han hotar Taiwan och grannarna runt Sydkinesiska sjön.
Det senaste året har han tagit emot Kanadas premiärminister liksom ledarna för flera EU-länder, som vill diskutera affärer i spåren av Trumps handelskrig.
Xi ser naturligtvis USA:s militära slagkraft, förmågan att vinna segrar på slagfältet. Men också den politiska svagheten på hemmaplan – som försvårar långa operationer, med stora förluster av amerikanska liv – och de försvagade relationerna till landets traditionella allierade.
”Friheten att navigera” brukar ses som själva symbolen för ett öppet handelssystem och en öppen internationell ordning. Den har vilat på amerikansk stryka, underbyggd av militärmakt, visst, men också en politisk beredskap för långa och kostsamma projekt och starka samarbeten med likasinnade.
Nu kan USA inte hålla Hormuzsundet öppet. Har man förmågan att bryta en kinesisk blockad av Taiwan?
Det är klart att Xi Jinping ser enorma möjligheter i det som nu sker.
Läs mer:
Martin Liby Troein: Busch och Andersson flörtar – men något mycket större är på gång
DN:s ledarredaktion: Detta är vad som krävs för att vi ska klara oss utan USA
