Trump är tv, show business och deal, men viktigast är ändå Gud – vem förvånas när han ser sig själv som Jesus?
Under ett år var min hustru gästprofessor i Lynchburg, Virginia, vid Randolph Macon Woman’s College, grundat av metodister. Elever var enbart flickor som fick en påkostad utbildning, mer lämpad för att bli rikt gift än för en akademisk karriär.
Lynchburg är fullt av kyrkor, centrum i det militanta bibelbältet. Ett gytter av samfund dominerar staden och Randolph Macon fungerade som en frisinnad ö utan kontakt med den religiösa omgivningen. Ännu liberalt-europeiskt präglade lärare undervisade i världshistoria, teater, franska eller tyska, och såg med ofta snobbigt förakt på Lynchburgs invånare som trots mager bildning höll sig med stadens viktigaste bok: Bibeln, gärna bokstavstroget tolkad, läst mer som bruksanvisning – manual – än till andakt.
De religiösa lämnade lärarna och utbildningen ifred. Men inte min hustru och mig: två aningslösa européer som av okända människor plötsligt blev inbjudna till olika social events, välgörenhet eller luncher utan att vi förstod varför. Amerikansk gästfrihet? Alla verkar känna varandra utan att göra det, inte som i Europa var och en reserverad på sin kant.
Ett öppet, förutsättningslöst land!
Först sent upptäckte vi att alla våra värdar utan att ens antyda det var baptister, metodister, presbyterianer, lutheraner, katoliker eller från synagogan; diskret ville de ta reda på var vi svårplacerade främlingar hörde hemma – inte geografiskt utan religiöst.
Först sent upptäckte vi att alla våra värdar utan att ens antyda det var baptister, metodister, presbyterianer, lutheraner, katoliker eller från synagogan
Ty de visste vad vi inte visste: i Amerika – särskilt bortom kusternas storstäder – är det näst intill omöjligt att existera utan att tillhöra en kyrkoförsamling, stödja den ekonomiskt och tas upp i dess sociala nätverk, i dess klubbar, veta i vilken verkstad metodisten lagar bilen, till vilken advokat baptisten bör vända sig eller vilket sjukhus som lämpar sig bäst för katoliken.
Fast ingen missionerade. Deras nyfikenhet på oss var mer välvilja, att hjälpa gästerna att bli insorterade i rätt fack. Alltför sent begrep vi det. Min hustru fördärvade en gång stämningen genom att säga att hon var ateist; våra värdar hade inte hört talats om det europeiska samfundet. Kristenheten här föreföll ofta ytlig, mer materiell än andlig, ibland bigott.
Brevbäraren trodde på Gud bara därför att hans familj gjort det alltsedan slaget vid Gettysburg 1863 (en förfader hade deltagit och överlevt). Eller ta Max, en lutheransk advokat som blivit rik som ett troll, hängt karriären på spiken för att i stället ägna sig åt filantropi och som ”djup kristen” uppträda för sjuka barn som amatörtrollkarl.
Den vita kaninen ur hans top hat var visserligen av tyg, men drömmen var att kunna visa upp en livs levande för de häpna barnen.
Vem skulle då inte genast bli frisk?
Men ”våra”, ofta rörande kristna, stod i skuggan av Jerry Falwell, stans mest berömda – ökända, skulle vissa säga – person. Thomas Baptist Church var sedan 1956 hans privata utbrytning ur den ursprungliga och höll sig med ett eget universitet, ett slags ovetenskaplig kontrapunkt till Randolph Macon. Genom en egen tv-kanal var Falwell redan känd över hela Amerika och hans kyrka och affärsimperium stödda av en vit, outbildad underklass och till barnatron ”pånyttfödda” kristna.
Till påsk gick jag dit, nyfiken på Amerikas mäktigaste frikyrkopastor sedan Billy Graham. En kyrka som en teater med trafikkaos utanför, översvämmad av tusentals besökare, hela familjer, larmande och uppspelta som gällde det en cirkusföreställning. Falwell, lätt överviktig, läste myndigt ur Bibeln, en karismatisk underhållare som inte kunde öppna munnen utan att nämna Gud. Från scenen med orkester och en lilaklädd kör på nästan hundra personer introducerade han församlingens nye predikant, en ung svart i för stor kostym och knallgul slips, en ”kristen komiker som kan få en hund att skratta”.
Orkestern bullrade högt, som klimax förstärkt också av högtalarnas play back.
Sedan bad Falwell oss alla att böja våra huvuden för att be och lyfta höger arm i samförstånd, innan han utropade so many hands! I see so many hands!
Men jag, en misstrogen journalist, kikade mig försiktigt runt och såg inte fler än en handfull.
Humbug. Alltsammans lögn.
En kyrka som en teater med trafikkaos utanför, översvämmad av tusentals besökare, hela familjer, larmande och uppspelta som gällde det en cirkusföreställning
Det var för snart trettio år sedan. Mycket har hänt sedan dess. Spänningen i det amerikanska samhället gör ingenting omöjligt och allt ska gå fort: som skillnaden mellan ja och nej, utan eftertankens långsamma gråskala. Dynamik? Produktivitet? Javisst. Europas 100 procent är här det dubbla. Enastående. Men allt hotar att gå överstyr om den toleranta balansen tappas.
Embryot till just ett sådant Amerika var vad vi såg i Lynchburg utan att begripa det.
Nu är vi där.
Falwells folk och andra populister är vid makten. Den kristna högern med sin djupa misstro mot det liberala etablissemanget – av Hillary Clinton placerad i ”korgen för beklagansvärda” – är aggressiv och revanschsugen, ett affärsprojekt i form av korståg med ett språk fullt av krig och Harmageddon, inte Jesu kärleksbudskap.
Oförsonliga har de funnit sin ledare Donald Trump (eller han dem).
Må Gud bevara Amerika.
Läs mer:
Richard Swartz: Han var ung, slagfärdig och humoristisk – underbarnet Viktor Orbán charmade oss
DN:s ledarredaktion: Putin verkar nervös – han har starka skäl att vara det
















