Detta är ett kåseri. Skribenten svarar för eventuella åsikter i texten.
Jordgubbar – finns det något somrigare?
Knappast, men för mig har tjusningen med färska jordgubbar avtagit med åren eftersom man numera kan köpa dem året om.
Förr var det snudd på heligt att de första gubbarna skulle avnjutas till midsommar – precis som den första färskpotatisen.
Färskpotatis har gått att köpa sedan början av året. Inte för att jag har köpt någon – än. Någon måtta får det vara.
När jag växte upp hade mina morföräldrar ett sjöställe i Stockholms södra skärgård som hade det mesta – utom ett jordgubbsland, men det hade farbror John och tant Ester, som vi hälsade på med jämna mellanrum.
När de vuxna njöt av både en och annan kaffetår på verandan smög jag iväg till jordgubbslandet och nallade en och annan gubbe. Jag tillämpade självplock innan jag visste att det var ett begrepp. Men mitt brott är väl preskriberat vid det här laget?
Självplock förresten, jag minns när jag som Stockholmsreporter tillsammans med en fotograf skulle göra ett reportage om länets självplockställen och hamnade i Norsborg. Det var en solig julidag i slutet av säsongen och det var många som tog sista chansen – både stora och små.
Vi träffade två morföräldrar med fyra barnbarn: en nioårig flicka och hennes tre yngre bröder som plockade för glatta livet. Flickan hade varit med tidigare och plockade med urskillning. För yngste brodern var det premiär. Han stoppade betydligt fler gubbar i munnen än i hinken, men smakprov ingår väl i priset?
Det gällde ju att ta smultronen innan någon annan i familjen – eller fåglarna – gjorde det
På mina morföräldrars skärgårdstomt växte inte mycket ätbart – bortsett från blåbären i backen upp till skogen och smultronen nedanför flaggstången. Dem hade jag koll på, men det var inte alltid jag kunde hålla mig från att plocka dem innan de var riktigt mogna. Det gällde ju att ta dem innan någon annan i familjen – eller fåglarna – gjorde det.
Vid ett tillfälle, jag var väl i 6–7-årsåldern, sa morfar plötsligt när lunchen var avklarad: Hur många vill ha jordgubbar till efterrätt?
Jag minns att jag sträckte upp båda händerna blixtsnabbt. Samtidigt hörde jag mormor utbrista:
– Nämen, Kalle, vi har väl inga jordgubbar?
– Det vet jag väl, sa morfar. Jag ville bara höra hur många som ville ha.
Håll med om att det var rätt elakt.
Läs fler kåserier av EKG, som det om huruvida man säger Birger Jarlsgatan eller Bijalsgatan.
