Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
De bägge ledarna hade hopp om att åstadkomma historiska förändringar i Mellanöstern och vinna popularitet på hemmaplan. Men två och en halv månad senare, med den iranska regimen till synes säker i sadeln och de grandiosa krigsmålen alltmer avlägsna, står Trump och Netanyahu inför samma olustiga uppgift: Hur i all världen skall de övertyga sina landsmän och sina väljare om att det illa genomtänkta projektet varit en succé?
Trump har fått nog. Han är ytterst ovillig att sätta i gång kriget på nytt. Han har bråttom, men ju mer otålig han visar sig desto djärvare blir Irans regim. Iran vägrar resonera om sitt missilprogram, om sitt stöd åt libanesiska Hizbollah och om sitt kärnvapenprogram. Det enda Iran är redo att tala om på detta stadium är ett slut på kriget och en öppning av Hormuz-sundet. I Jerusalem anar man att Trump är på väg att böja sig för en sådan dagordning.
Trump, som i början av kriget svor att ta hand om Irans 440 kilo höganrikat uran och att förstöra landets atomanläggningar, yttrar sig alltmer luddigt i ämnet. Han säger ”Vi ser vad de gör med uranet från våra satelliter, de kommer inte åt det” och ”Vi kommer inte att tillåta dem att ha kärnvapen”. Detta, i Netanyahus öron, är ett första varsel om Trump är på väg att smita från det som var Israels primära krigsmål. Om det iranska kärnvapenprogrammet överlever kriget så blir detta en mardröm för Netanyahu under höstens valkampanj.
Det var oron, för att inte säga paniken, över detta som fick Netanyahu att låta sig intervjuas i CBS program ”60 minutes” i söndags. Premiärministern underströk att kriget, som han ser det, inte är över och att operationer på marken kan bli nödvändiga. Han påminde, nästan vädjande, om att Trump lovat honom att avlägsna uranet.
Trumps löfte till Irans folk att ”Hjälp är på väg!” blev ett dåligt skämt.
Netanyahu gör vad han kan för att övertala USA och Trump att fortsätta kriget tills den islamska republiken faller, men han måste ta det försiktigt. 2015, då han reste till Washington för att öppet konfrontera president Barack Obama och försöka stoppa dennes atomavtal med Iran, var han påhejad av stora delar av USA:s kongress och press. I dag, när Trump attackeras både från höger och vänster för att gå Israels ärenden, måste Netanyahu väga sina ord och se till att inte ge näring åt sådan kritik.
Irans ekonomi, dess försvar och dess industri är i spillror, men dess regim är på flera vis i bättre skick än före kriget. De tiotusentals civila som regimen kallblodigt mejade ned i början av året är glömda av omvärlden. Trumps löfte till Irans folk att ”Hjälp är på väg!” blev ett dåligt skämt. Regimen har ridit ut stormen under koncentrerade anfall från världens mest effektiva flygvapen. Via attacker mot sina grannländer och blockering av vattenvägar har Irans ledare skaffat sig fler trumfkort inför förhandlingarna.
Ett nytt Mellanöstern? Ja, men inte det som Netanyahu och Trump planerade. I stället för att frälsa Irans USA-allierade grannländer från det kroniska hotet från Teheran, så har kriget krånglat till deras energiexport. Och ännu värre: Kriget kastar en skugga över Saudiarabiens och Arabemiratens påkostade strukturomvandling, bort från oljeberoende till en ny framtid i turismens och kapitalmarknadernas tecken. Turism och kapital frodas i många miljöer – men inte i krigszoner.
Läs mer:
Netanyahu vill klara sig utan USA:s militära stöd
Nathan Shachar: Irankriget slår Trumps fredsvision för Gaza i spillror
