Det har nu gått hundra år sedan Knut Wicksell gick ur tiden i maj 1926. Han var redan då hyllad för sina vetenskapliga bidrag. Hans ställning har blivit än starkare under det sekel som förflutit. I dag framstår han som Sveriges främste nationalekonom genom tiderna.
Sedan början på 1990-talet ligger Wicksells penningteori till grund för den inflationsmålspolitik som bedrivs av världens ledande centralbanker, av ECB, Federal Reserve och Bank of England och vår egen Riksbank. Här har han haft ett enastående internationellt genomslag. Hans inflytande på penningpolitiken är i dag långt starkare än någon annan ekonoms, inräknat storheter som John Maynard Keynes och Milton Friedman.
Wicksells väg till nationalekonomin blev lång och krokig. Uppvuxen i Stockholm inledde han sina universitetsstudier i Uppsala hösten 1869. Målet var från början en examen i matematik, astronomi och fysik. Men efter en religiös kris och växande tvivel på sitt akademiska vägval drogs han in i samtidens idédebatt om sociala och politiska problem. Det offentliga genombrottet kom genom radikala inlägg om kvinnans villkor, om fattigdom och om befolkningsfrågan.
Under 1880-talet befäste Wicksell sin ställning som intellektuell provokatör. Öppet kritisk mot kyrkan, monarkin och försvaret, försörjde han sig delvis som kringresande föredragshållare
I slutet av 1870-talet fann Wicksell en ersättning för sin förlorade kristna tro i nymalthusianismen. Den befolkningsteori som utvecklats av den engelske ekonomen och prästen Thomas Malthus (1766–1834) grep honom. Den formade hans samhällssyn livet ut. Wicksell betraktade således överbefolkning som den grundläggande orsaken till fattigdom och utvandring, ja, som källan till i stort sett alla samhällsproblem. Han förespråkade preventivmedel som den allmänna lösningen – ett budskap som väckte starka reaktioner.
Under 1880-talet befäste Wicksell sin ställning som intellektuell provokatör. Öppet kritisk mot kyrkan, monarkin och försvaret, försörjde han sig delvis som kringresande föredragshållare och skribent. Det sociala patos som drev honom och intresset för Malthus teorier förde honom gradvis mot nationalekonomin. Genom studier i England och på kontinenten tillägnade han sig den förhärskande neoklassiska teorin.
Under 1890-talet publicerade han en rad banbrytande arbeten – en enastående intellektuell bedrift av en forskare i fyrtioårsåldern som dessutom var tvungen att avlägga en juris kandidatexamen för att kvalificera sig för en högre akademisk tjänst.
Nu brådskade det för Wicksell. Han närmade sig de 50. Det fanns inom överskådlig tid bara en professur att söka, nämligen den i Lund
Nu brådskade det för Wicksell. Han närmade sig de 50. Det fanns inom överskådlig tid bara en professur att söka, nämligen den i Lund. Striden om professuren blev dramatisk. Wicksell, antimonarkisten, vägrade underteckna sin ansökan om professorstjänsten ställd till kungen med det sedvanliga ”underdånigst”. Till sina vänners förtvivlan blev det i stället ”vördsamt”. De konservativa krafterna anförda av den stridbare biskopen Billing i Lund försökte stoppa honom. Till slut utnämndes Wicksell till professor i Lund 1901, en seger för vetenskaplig meritering över det politiskt korrekta
Sett från dagens horisont är Wicksells mest inflytelserika bidrag hans penningteori. I verket ”Geldzins und Güterpreise” från 1898, fortfarande inte översatt till svenska, formulerade han en teori för prisnivåns bestämning som ett sekel senare blev grundläggande för penningpolitiken. Kärnan i analysen är distinktionen mellan två räntor: den låneränta som banksystemet kräver och den så kallade naturliga räntan, det vill säga den reala avkastning som förväntas av nya investeringsprojekt.
När dessa två räntesatser avviker från varandra uppstår en kumulativ process som pågår så länge som skillnaden består. Om låneräntan är lägre än den naturliga räntan stimuleras kreditexpansion och investeringar. Prisnivån stiger. Om den är högre än den naturliga räntan utlöses det motsatta förloppet. Investeringarna minskar, kreditvolymen krymper och priserna faller.
Detta var ett nytt sätt att tolka samspelet mellan finanssektorn och realekonomin där Wicksell visade att den allmänna prisnivån bestäms av relationen mellan bankräntan och investeringsbeslut. Därmed lade han grunden för en dynamisk analys av ekonomiska fluktuationer.
Hans idé fick ett genomslag när Sverige 1931 tvingades överge guldmyntfoten och därmed den fasta växelkursen för kronan
Wicksell använde sin kumulativa process till en rekommendation rörande penningpolitiken. Centralbanken bör ha som sitt mål att hålla prisnivån konstant genom att styra bankräntan så att den sammanfaller med den naturliga räntan. En sådan politik förutsatte en rörlig växelkurs så att centralbanken var fri att fokusera på den inhemska prisnivån. Av detta skäl var hans vision helt orealistisk, ja utopisk, så länge det internationella monetära systemet vilade på fasta växelkurser gentemot guldet. Guldmyntfoten betraktades som det normala tillståndet under hela Wicksells levnad.
Hans idé fick ett genomslag när Sverige 1931 tvingades överge guldmyntfoten och därmed den fasta växelkursen för kronan. Då annonserade regeringen att målet för Riksbankens politik skulle vara en konstant prisnivå. Sverige blev därmed det första landet – och hittills det enda – som haft prisstabilisering som officiellt mål för penningpolitiken.
Efter andra världskriget hamnade penningpolitiken i skuggan av den keynesianska finanspolitiken. Växelkursen för kronan var fast. Wicksells idéer trädde i bakgrunden. Det var 1990-talskrisen som förde dem tillbaka i vårt land. När Riksbanken åter tvingades låta kronan flyta 1992 antogs en inflationsmålspolitik med målet en inflationstakt på två procent, inte på noll procent som under 1930-talet. Sverige följde här ett internationellt mönster att bedriva inflationsmålspolitik.
Han förespråkade konkurrens som princip, men var öppen för statliga ingrepp när det gällde fördelningsfrågor, inte minst genom beskattning och socialpolitik
Wicksells betydelse inskränker sig inte till penningteorin. Han bidrog till att utveckla den neoklassiska teorin om hur priser och löner samordnar hushållens och företagens köp och försäljning av varor, tjänster och arbetskraft. Samtidigt drog han klara politiska slutsatser av sin analys. Han avvisade marxismen som ekonomisk teori men var inte okritisk mot marknadens utfall. Han förespråkade konkurrens som princip, men var öppen för statliga ingrepp när det gällde fördelningsfrågor, inte minst genom beskattning och socialpolitik.
Inom finansvetenskapen formulerade Wicksell idéer som långt senare skulle få stort inflytande. Han drev den så kallade intresseprincipen. Den innebär att skatten bör sättas så att den motsvarar den enskilde skattebetalarens nytta av de offentliga utgifter som skatten finansierar. Därmed introducerade Wicksell ett sätt att tänka kring skatter som ligger nära marknadens logik.
Även Wicksells analys av beslutsregler i demokratiska församlingar var banbrytande. Enligt honom bör beskattningsbeslut fattas med kvalificerad majoritet, i idealfallet med enhällighet, för att undvika att majoriteten förtrycker minoriteten. Detta resonemang kom långt senare att tas upp och utvecklas inom public choice-traditionen, inte minst av James Buchanan, ekonomipristagare 1986. Han hänvisar till Wicksell som sin inspiratör.
Även som professor förblev Wicksell en högst aktiv röst i debatten, en offentlig intellektuell. Han publicerade sig flitigt i dagspressen, alltid redo med polemiska inlägg
Även som professor förblev Wicksell en högst aktiv röst i debatten, en offentlig intellektuell. Han publicerade sig flitigt i dagspressen, alltid redo med polemiska inlägg. En av sina största skandaler orsakade Wicksell med sitt förstamajtal i Göteborg 1904. Då föreslog han att Sverige skulle avrusta totalt. Försvarsanslagen skulle användas till sociala reformer. Sverige skulle därmed bli en civil mönsterstat som kunde välkomna tsarens Ryssland att ta över Sverige. Sverige skulle sprida sin kultur inom det ryska riket. Alla utom ungsocialisterna vände sig mot Wicksell. En annan präktig skandal gav Wicksell en fällande dom för hädelse 1909. Då tvingades han tillbringa två månader i fängelset i Ystad, förvisso med utsikt över havet.
Wicksell såg det som sin uppgift att sprida ekonomisk kunskap, ”att uppfostra det svenska folket” som han själv uttryckte det. Här bidrog han till att etablera en tradition i vårt land där nationalekonomer aktivt deltar i den offentliga debatten.
Bakom den polemiske debattören fanns en mer sammansatt person. I det privata livet beskrivs Wicksell som lågmäld och vänlig, men också som opraktisk och beroende av sin partner Anna Bugge. Wicksell vägrade gifta sig eftersom äktenskapslagstiftningen gjorde mannen till förmyndare över hustrun. I stället skrev han ett samlevnadskontrakt med Anna Bugge, ett kontrakt som utformades av advokaten Karl Staaff, senare liberal statsminister.
Hans banbrytande bok i penningteori från slutet av 1800-talet styr utformningen av dagens penningpolitik
Anna Bugge spelade en avgörande roll för Knuts akademiska karriär. Praktiskt lagd, organiserade hon hans liv och sökte få honom att koncentrera sig på meriterande vetenskapligt arbete, borta från dagsaktuella strider. Utan hennes organisatoriska och sociala stöd är det tveksamt om Wicksell över huvud taget hade haft kraften att slå sig in på en vetenskaplig bana.
Hundra år efter sin död framstår Wicksell som en levande klassiker. Ett konstruktivt sätt att erkänna Wicksell vore att sätta hans porträtt på någon av Riksbankens sedlar. Hans banbrytande bok i penningteori från slutet av 1800-talet styr ju utformningen av dagens penningpolitik. Det vore en värdig hyllning av en pionjär som Wicksell – hundra år före sin tid.
