Erik Esbjörnsson: WHO:s största oro är vad de inte vet om det nya utbrottet av ebola

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.

I slutet av april började rykten cirkulera om ovanligt hög dödlighet vid en hälsoklinik i gruvstaden Mongbwalu i det nordöstra hörnet av Demokratiska republiken Kongo, nästan 1 800 kilometer från huvudstaden Kinshasa i väster. Det talades om många döda och att även anställda skulle ha avlidit under mystiska omständigheter. Den 5 maj skickades den första rapporten till WHO som sände personal till området för att bistå den kongolesiska vårdpersonalen i utredningen.

Misstankar om ebola bekräftades den 15 maj av kongolesiska myndigheter. Senare samma dag kom beskedet från grannlandet Uganda, att de även där hade bekräftat ett importerat fall av ebola – i huvudstaden Kampala. Sedan dess har det gått snabbt. Bara dagar senare, på söndagsmorgonen, uppgraderade WHO det pågående utbrottet till en så kallad internationell hälsokris.

Ebola är en fruktad sjukdom, främst på grund av det snabba förloppet som kan leda till döden när kroppen förlorar kampen mot viruset som angriper en människas interna organ. Länge var sjukdomen inte särskilt högt prioriterad av myndigheterna för att den dök upp i avlägsna byar i Centralafrikas inre, och ofta stannade där för att viruset inte hann fortplanta sig och få större spridning. Det krävs kontakt med kroppsvätskor för att smittas, och det är anhöriga och vårdpersonal som främst befinner sig i farozonen.

Allt ändrades för drygt tio år sedan när ebola dök upp i Västafrika och under två års tid lamslog Liberia, Guinea och Sierra Leone i ett omfattande utbrott, där närmare 30 000 smittades och över 11 000 personer förlorade livet.

Detta utbrott gav forskarna möjligheter att studera sjukdomen över tid och utveckla behandlingsmetoder. Man drog även stora lärdomar om vikten av kommunikation kring sjukdomen i områden där förtroendet är lågt för offentliga institutioner. Dessutom utvecklades ett vaccin som har satts in vid flera utbrott sedan dess.

Den variant av ebola som nu härjar tros ha hälften så hög dödlighet jämfört med andra – men den dåliga nyheten är att det saknas vaccin mot just denna typ. Därför kan myndigheterna inte omedelbart inleda så kallad ringvaccinering, där människor som bedöms vara i farozonen prioriteras för att sjukdomsspridningen ska stoppas.

Att detta viktiga verktyg saknas är en uppenbar källa till oro. Men det som verkligen oroar WHO i nuläget är vad man inte vet.

”Det finns signifikanta osäkerheter när det gäller det faktiska antalet infekterade personer och den geografiska spridningen i nuläget. Dessutom finns det en begränsad förståelse för kopplingarna mellan kända och misstänkta fall”, skriver WHO i ett uttalande på söndagen.

I nuläget har 80 personer dött i misstänkt ebola, och 246 personer tros ha smittats. Men de verkliga siffrorna kan vara mycket högre. Man vet att sjukdomen fått fäste över stora delar av Ituri-provinsen i nordöstra Kongo och att den dykt upp i de två huvudstäderna Kinshasa och Kampala.

”Allt pekar mot ett potentiellt mycket större utbrott än vad som för tillfället rapporteras, med signifikant risk för lokal och regional spridning”, skriver WHO.

Det är det 17:e utbrottet i ordningen för Kongo, det nionde för Uganda. Man kan bara hoppas att den expertis som byggts upp över åren gör att utbrottet kan stoppas innan viruset får fäste i andra länder med mindre erfarenhet av sjukdomen.