Detta är en huvudledare skriven av medarbetare på Dagens Nyheters ledarredaktion. DN:s politiska hållning är oberoende liberal.
”Jag kan mer om Taiwan just nu än något annat land”, konstaterade Donald Trump i en intervju med Fox News efter sitt möte med Xi Jinping förra veckan. Kinas president hade föreläst hela middagen, och hans amerikanske gäst varit villig att lyssna.
Trumps slutsats av lektionen? Det stora vapenpaketet som Washington förberett att skicka till Taiwan är en mycket värdefull ”förhandlingsbricka”. Ön är något som ligget på bordet i samtal med Peking.
Det såg länge ut som att besöket i Kina mest skulle handla om pompa och ståt, att det inte skulle resultera i något av substans. Trump hoppades få landets ledare att sätta press på vännerna i Teheran, men fick inga löften. Det fanns förhoppningar om stora ekonomiska uppgörelser, men det som meddelades var rätt magert. Det enda Xi var villig att lova Trump var egentligen att han ska göra ett återbesök i Washington till hösten.
Men så stod det klart att en av toppmötets två deltagare faktiskt fått precis vad han ville: Xi hade fått Trump att gå med på att Taiwan är något som Kinas och USA:s ledare ska tala om – över huvudet på människorna på ön.
Och så detta att Donald Trump köpte Xi Jinpings världsbild: Det är taiwaneserna som är bråkstakar, eftersom deras ledare vill ha självständighet.
Så här ser han på USA:s allierade; inte som vänner utan ”förhandlingsbrickor”.
I själva verket nöjer sig Taiwans demokratiskt valda president Lai Ching-te med att konstatera faktum: Ön är i praktiken redan en suverän stat – det behövs ingen förändring av formalia.
Den som däremot vill ändra på saker är Xi Jinping. 2027 ska Kina vara redo att återta Taiwan med våld, har han stipulerat enligt amerikanska underrättelseuppgifter. Stora militärövningar där ön omringas har genomförts flera gånger de senaste åren.
Det är egentligen häpnadsväckande med en amerikansk president som så fullständigt glider med i en auktoritär ledares sätt att resonera. Men det är ändå inte särskilt överraskande – och svårt att inte tänka på Ukraina.
Trump har pressat Kiev för att få amerikanska mineralrättigheter, tryckt på för att ukrainarna ska lämna över mark till Vladimir Putin – och, ja, insinuerat att det är Ukrainas fel att Ryssland invaderade landet.
Så här ser Donald Trump på världen, på stormakter som Kina och Ryssland – och på små stater som Ukraina och Taiwan. Och så här ser han på USA:s allierade; inte som vänner utan ”förhandlingsbrickor”.
Toppmötet i Peking är en varningssignal till de Natoländer vars utrikesministrar samlas i Helsingborg på torsdagen.
Vad det egentligen handlar om är att vi måste klara av att bära hela bördan, och det mycket snart.
Nej, Taiwan är inte formellt en allierad, USA erkänner inte ens ön som en självständig stat. Men man har behandlat den så, sett till att taiwaneserna har vad som krävs för att inte kunna övertas av Peking.
I förra veckan meddelade Washington att soldater flyttas från Tyskland – av allt att döma som straff för den svaga uppbackningen för kriget i Iran. Och häromdagen meddelades att de inte placeras i Polen, som spekulerats, utan tas hem. Trump fortsätter samtidigt att göra anspråk på Grönland och har skickat ett sändebud dit för att röra om i grytan.
Och förhandla med Vladimir Putin om hur vår del av världen ska se ut, det gör han mer än gärna.
Det talas mycket om ökad ”burden sharing” varje gång Natoländerna, som nu på torsdag, samlas till toppmöte. Vad som menas med det är att vi i Europa ska bära en större del av bördan för vår säkerhet.
Det är ändå ett rätt bedrägligt sätt att uttrycka det på. Vad det egentligen handlar om är att vi måste klara av att axla hela tyngden, och det mycket snart.
För USA:s president går inte att lita på.
Läs mer:
DN:s ledarredaktion: Regeringens ISK-populism är genant
DN:s ledarredaktion: Ska vi verkligen byta beroendet av USA till att behöva Kina?
