Nej, man ser aldrig människor stå vid älvstränder eller bryggor ut i det strömmande vattnet och tala högt till den mäktiga älven. Få skulle våga det, av rädsla för att betraktas som mycket konstiga. Men längs den trettioen mil långa Västerdalälven står människor ibland tysta och tycks tala inom sig själva till vattendraget. Själv har jag gjort det många gånger, när jag traskat ned med en ivrig hund en het sommardag för att den ska få simma runt en stund. Eller när jag sjunkit genom det strömmande svarta vattnet, kommit upp igen och sedan blivit stående tankfull – eller möjligen befriad från tankar – och blickat ut över vattnet, eller på min hustru som tvättar sitt hår. Jag har börjat tro att det jag då gör, när jag hypnotiseras av strömmen, är att tala med en annan, mäktig varelse.
Poeten Tomas Tranströmer stannade en sommardag 1967 till vid hängbron över Hagforsen, nära byn Hagen i Dala-Floda och skrev sin dikt ”Med älven”. Han fascinerades av timmerflottningen, såg hur stockar kunde torna upp sig som händer knäppta till bön. Fyrtio år senare spikade vi upp dikten bakom glas och ram över den brusande forsen.
I människans riktigt långa historia är det ju det verkligt normala: Att kommunicera med naturkrafterna, vare sig det är en flod, en soldallrande skog, ett högt berg, ett tranpar på ett fält. Fenomenet är äldre än religionerna och till och med ordet animism (besjälning av naturen) är fel, vilket författaren och Cambridgeföreläsaren Robert Macfarlane påpekar i sin häpnadsväckande bok ”Har floder liv?” – även det ordet hör till civilisationernas tid. Men mitt i det moderna samhället förblir vi någonstans uråldriga naturfolk fastän vi har glömt det. Våra kroppar minns det. Mina celler minns havet de kom från. Och vi jojkar alla någon gång i livet utan att ens förstå att vi gör det.
Till och med på charterresornas badstränder – jag har inte varit på många – kan man i stimmet av badande turister plötsligt se enstaka människor som fastnat med stirrande blick mot horisonten, plötsligt orörliga. Som barn minns jag att de där ögonblicken då lekarna i vattnet upphörde och man bara stod där blickstilla, också kunde göra en rädd: som om ett uråldrigt minne flöt upp i medvetandet ett hundratal meter ut i den sörmländska insjön Tisnaren.
Just Västerdalälven är en ganska oreglerad älv, till skillnad mot Österdalälven med sin gigantiska vattenkraftdamm Trängslet (nästan en miljard kubikmeter vatten). Rasar den skulle orter som Leksand och många andra snart stå under vatten. I Djurås, vid Älvarnas förening, kan man stå och se de två älvarna mötas: jag förvånas alltid över att två så stora flöden med ens kan samsas i samma fåra utan att det rinner över. Två epos blir smärtfritt till ett. En kvinna som just fått veta att hon var gravid berättade för mig att hon ställde sig just där och skrek ut sin glädje för älven.
Efter snart tjugofem års tid har några få strandremsor längs Västerdalälven blivit en del av mig själv. I solnedgången är älven ett geni på ljus, skiftande i blått och rosa. Mitt på dagen flyter sommarmoln på vattenytan. Svalor och kanadagäss flyger genom vattnet. Sena kvällar när man stiger ut på farstutrappen träffas jag av ekot från forsen längre upp när det studsar mot logväggen. Eller så hör jag i natten bondens bevattningspumpar som låter älven rädda potatis, kål och morötter från sandjordarnas evigt hotande torka. Älven har omslutit mig. Jag har varit uppe vid älvens källor och några år efter den stora regnkatastrofen 1997 på Fulufjället – ett tyngre regn har kanske aldrig fallit i Sverige – färgades Västerdalälven gul av slam. En hel skog låg som ett gigantiskt plockepinn efter urspolningen. Vatten är mäktigare än arméer. Och när jag tittar ut från min lilla beach ser jag en ö som en vilt strömmande älv skapade för länge länge sen när vattenmassorna bröt sig en ny väg.
Robert Macfarlane resonerar i sin bok om att tillskriva exempelvis floder juridiska rättigheter. Några länder har gått före, som Ecuador och Nya Zeeland. Oljebolag och exploatörer retar sig på det. Sina egna själlösa aktiebolag ger de utan vidare rättigheter, men absolut inte floder. Macfarlane beger sig upp i molnskogar i Ecuador för att se ännu levande floder, men också till södra Indien där floder helt enkelt dött för att ge plats åt industrialisering – varvid hela städer kan översvämmas under monsunregnen.
Är det en bra idé att tilldela en flod rättigheter? På ett sätt är ju det den slutliga intellektuella exploateringen av naturen? Ett antropocentriskt, i grunden art-egoistiskt raster läggs på ett vattenflöde som tvingas acceptera vårt språk, våra institutioner. En flod är något annat än vi.
Men jag tror det är en bra idé. Och jag har märkt på mig själv att jag alltmer kommit att betrakta älven och inte minst dess biologiskt rika stränder, just som en egen varelse. Som vill något, som finns där, som är på olika humör. Det är inget konstigt med det. Vi har bara mentalt förträngt att människosläktet i några hundratusen år, under överlägset längst tid av vår historia, förmodligen betraktade floder, sjöar, skogar och berg som ett slags varelser.
Den prydlige TS Eliot – så långt man kan komma från bilden av en naturnära urinnevånare – växte faktiskt upp nära Mississippifloden och stöder mina resonemang i en dikt jag alltid älskat:
Jag vet inte mycket om gudar, men jag tror att floden är
en mäktig brun gud – vresig, otämjd och omedgörlig,
tålmodig kanske, så länge han erkänns som gräns;
nyttig men opålitlig när han befordrar handeln;
sist bara ett problem att lösa för brobyggare.
När det en gång är löst, glöms guden nästan bort
av dem som bor i städer – men evigt oblidkelig
återkommer hans årliga vrede, förstör, påminner
om det som människor vill glömma. Ringaktad, åsidosatt
av maskinens dyrkare väntar han likväl, ser och väntar.
Hans rytm fanns i barnens sovrum.
Kan en älv svara? Emellanåt tror man nästan det. Den kan i vart fall berätta och vittna. Ovanför forsen träder vissa år stenar fram mitt i älven. Den heta sommaren 2018 hade man nästan kunnat gå över bottnen till andra sidan. Också i år märker jag att folk längs älven oroar sig: det är så torrt. Varför kom det ingen vårflod? Bekymrat kastar de sina blickar ut över älven. Men i augusti ska kräftburarna ut. Människor längs älvstränder är långt mer sammanvävda med vattnet än de inser. En dag kanske många kommer att stå där som arkaiska schamaner ropande ut över älven.
I DN Kulturs artikelserie gräver skribenterna i sandstranden och skriver om livet vid vattenbrynet.
Läs fler texter i samma serie:
Tora Andersson: Beach 2026 är snart här men jag orkar inte svälta mig själv
