Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Hennes man, den nu 82-åriga filmregissören Colin Nutley, ligger på sjukhus och försöker återhämta sig efter en svår stroke. Då snubblar hon på en ivrig hund i stallet, krossar ben i foten och måste opereras. Tajmningen kunde inte vara värre.
Skådespelaren Helena Bergström – ett hushållsnamn för hela svenska folket efter braksuccén ”Änglagård” 1992 – bjuder hem lyssnarna till sig, rakt in i en tillvaro i kaos och upplösning. När den 62-åriga aktrisen och regissören nu sommarpratar för tredje gången står det ”det lilla livet” i fokus med de krångliga praktikaliteter som följer på åldrande, sjukdom och oväntade olyckor.
Det är något väldigt avväpnande med att hon inte drar sig för att öppna dörren till sitt eget elände och gör det på ett så vardagligt sätt. Knappast någon av de misärskildringar som Sommar blivit kritiserat för, snarare väldigt relaterbar i all enkelhet. Drastiskt men med glimten i ögat.
Det är också underhållande att höra hur Helena Bergström till slut hanterade den pinsamma, tittarframröstade utmärkelsen ”århundradets skådespelare” på Guldbaggegalan
I fonden finns, vilket man lätt kan förstå, en mer existentiell berättelse om döden som rycker närmare. Vännen och kollegan Rikard Wolff, som avled 2017, sjunger sin ”Pojken på månen”. Minnen av döda älsklingshästar spökar. Kremerade husdjur vilar i trälådor vid kakelugnen och påminner om förgängligheten.
Men det blir förstås också några tillbakablickar till karriären, men hela tiden seriekopplade med händelser i privatlivet. Bland annat handlar det om parets stormiga start (Colin Nutley var gift och hade barn i England). Här finns en oemotståndlig scen där hon har så bråttom av scenen på Dramaten i ”Swedenhielms” för att hinna med ett flyg till London att hon snabbspolar sista replikerna. En annan favorit är hur hon repeterar Hamlet till häst, samtidigt som hon får ett dramatiskt möte med skogens konung.
Det är också underhållande att höra hur Helena Bergström till slut hanterade den pinsamma, tittarframröstade utmärkelsen ”århundradets skådespelare” på Guldbaggegalan 1995. Då kände hon mest att hon ville be om ursäkt. I dag vill hon hellre tacka alla som röstade. Snyggt. Och hon tar till sig det cringeiga citat som hon långt senare hittade inristad på själva priset (en konstig skulptur): ”Min skådespelartorso är fylld av kvinnlig kraft, livsbejakande självständighet med en humoristisk glimt i ögonvrån…”
Livet är inte över, förrän det är över. True.
Läs mer
Här är årets alla Sommarvärdar
Sju värdar om sina planer: ”Jag vill ta en risk och göra ett konstigt Sommarprogram”