Utanför den lilla byn Santa Getrudis, så nära Ibizas mittpunkt man kan komma, har Christian af Jochnick och hans familj slagit ned sina bopålar. Här har en idé om att starta en hub för småskaligt regenerativt jordbruk blivit verklighet. Gården Juntos, som betyder tillsammans på spanska, omfattar 20 hektar aktiv jordbruksmark, men även försäljning av grönsaker liksom en restaurang som är öppen året runt.
Men hur hamnade en sönerna till miljardären Robert af Jochnick, kosmetikföretaget Oriflames grundare, där?
– Jag växte upp i en stor villa med en pool nere vid havet i Näsbypark. Några av mina närmaste vänner bodde i höghus och var flyktingar. Det fanns enorma sociala klyftor i mitt klassrum och i vår vänskapskrets. Så jag blev tidigt exponerad för ojämlikheten i samhället.
Som den yngsta av tre syskon tog han sin roll som rebell väldigt seriöst och började jobba på Fryshuset direkt efter gymnasiet. Först med basketverksamheten, som då gick under namnet 08 Stockholm, sedan med ungdomsfesterna och slutligen i stiftelsens styrelse. Grundaren Anders Carlberg blev hans mentor och vägvisare.
– Jag lärde mig oerhört mycket av honom. Fryshuset är en verksamhet för eldsjälar, folk som verkligen brinner passionerat kring olika frågor som framför allt handlar om sociala utmaningar.
Men hans värderingar formades också vid familjens köksbord, även om han i sin ungdom, präglad av vänsterradikala idéer, ifrågasatte hur hans pappa kunde rättfärdiga att tjäna pengar på andras arbete.
– Han sa att det är många som håller med dig, Christian. Men jag är stolt över det arbete vi gjort, de arbetsmöjligheter för folk runt om i hela världen vi skapat och som inneburit att de kan sätta mat på bordet och utbilda sina barn. Men världen är orättvis och vi har ett ansvar att ge tillbaka.
Att ge sig ut på fältet i Fryshusets regi var däremot inte aktuellt för Christian af Jochnick.
– Själva grunden i Fryshuset handlar om att hjälpa unga genom transformativa processer, att visa att det går att gå från en destruktiv till en konstruktiv livssituation. Där var jag, med min bakgrund, inte trovärdig.
I stället insåg han att flertalet av eldsjälarna i Fryshuset saknade det han helt naturligt fått med sig från uppväxten, en insikt och kunskap om affärer och företagande, och att det kanske var där han kunde bidra bäst. Därför flyttade han till London, pluggade finans och fick jobb på investmentbanken Goldman Sachs.
”Oroa er inte, jag har tagit anställning hos djävulen för att lära mig hans tricks och jag kommer att komma tillbaka för att använda dem för ett gott syfte”, sa han till sina gamla vänner på Fryshuset när de höjde på ögonbrynen åt hans karriärval.
Sju år efter flytten blev han pappa och insåg att han inte gått till djävulen och stulit hans knep utan att han hade blivit insugen i hans system.
– Jag hade förlorat en viktig del av mig själv som jag hade på Fryshuset, att jobba för någonting som är mer än bara att tjäna pengar för egen vinning.
Som så många andra nyblivna föräldrar började han också fundera på vilken värld vi lämnar efter oss till nästa generation.
– Det dröjer inte länge innan man inser att vi är på väg åt fel håll. Vi kommer ur naturen och är en del av den, ändå har vi på något märkligt sätt intalat oss motsatsen. Allt vi har och allt vi är, är ytterst beroende av naturen: Luften vi andas, vattnet vi dricker, maten vi äter, kläderna vi bär och husen vi bygger.
En ny mening fann han genom retreats och genom att fördjupa sig i litteratur om allt ifrån naturvård till återställande av ekosystem. Han beskriver det som att hitta ett snöre och sedan börja följa det. Längs vägen ledde snöret honom till det regenerativa jordbruket och där infann sig ett slags aha-upplevelse.
– Av alla problem vi står inför är det här det största, men ingen pratar om det. Vi pratar väldigt mycket om att vi inte ska flyga för mycket, men flygindustrin står bara för 2 procent av utsläppen, medan värdekedjan för mat står för 30 procent. Om det inte var tillräckligt är också 80 procent av all skogsskövling kopplad till livsmedelskedjan, liksom 70 procent av all förlorad biologisk mångfald.
Han pratar en lång stund om hur vi med nuvarande jordbruksmetoder extraherar och utarmar jorden på näring och konsekvenserna av det, i stället för att vi föder jordarna, jordarna föder växterna och växterna föder oss.
Fakta.Regenerativt lantbruk
Regenerativt lantbruk handlar om att bruka jorden på ett sätt som bygger upp livet. Genom att stärka naturliga processer som jordens bördighet, vattnets kretslopp och den biologiska mångfalden skapas friska jordar och motståndskraftiga ekosystem. Det är inte en fast metod utan ett förhållningssätt, anpassat efter platsens förutsättningar, med målet att lämna marken i bättre skick än man fann den.
– Vi måste tänka bredare än bara jordbruk och se till det bioregionala ekosystemet. På Juntos jobbar vi med att gallra tallskogen. Det låter konstigt, men innan i princip all skog höggs ned, hade vi ekar, enbär och en stor mångfald. När skogen växte tillbaka tog tallarna över och nu måste vi gallra för att ge utrymme för ekologisk mångfald och återbygga grundvattennivåerna.
Så han frågade sig hur man skulle kunna odla mat på ett sätt som både håller sig inom ramarna för det bioregionala ekosystemet och stärker det. Svaret blev Juntos.
– Det finns fyra principer som avgör hur mycket du kan producera på en jordlott och hur stor den positiva effekten blir på ekosystemet som helhet, säger han och beskriver de fyra.
Småskalighet, som möjliggör större engagemang och öppnar för komplexitet och mångfald som är den andra principen.
– Ett diversifierat jordbruk är mer stabilt och mindre sårbart för enskilda misslyckanden.
Den tredje principen är odling utan kemikalier och den fjärde är det regenerativa, att bygga upp jorden istället för att utarma den.
Han menar att det nuvarande systemet, där 80 procent av subventionerna eller 600 miljarder kronor per år, går till de 20 procent största gårdarna, är totalt felriggat. Pengar som i sin tur används för att köpa kemikaliska bekämpningsmedel och näringsämnen.
– Om du vill ersätta kemikalierna med arbetskraft finns det inga subventioner för det.
Christian af Jochnick
Ålder: 42 år
Bor: Med fru och barn på Ibiza
Gör: Medgrundare av och verksam i jordbruks- och biohubben Juntos Farm.
Bakgrund: Uppvuxen i Näsbypark som yngsta barnet till Oriflamegrundaren Robert af Jochnick. Har arbetat på Fryshuset, studerat finans i London på bland annat London School of Economics och varit verksam inom investment banking på Goldman Sachs.
Aktuell med: Juntos Farm, en prototyp för småskaligt, regenerativt jordbruk på Ibiza som kopplar samman lantbruk, forskning och turism. Han är även styrelseledamot i familjens stiftelse Af Jochnick Foundation.
Drivkraft: Att skapa ett hållbart matsystem.
Idén bakom Juntos bygger på att skapa så kallade biohubbar. Utgångspunkten är att jordbruken ska förbli småskaliga, men att de kopplas samman genom ett kooperativ i centrum. I stället för att varje gård själv ska bära alla sina egna kostnader och investeringar samlas gemensamma funktioner i hubben, inköp av fröer, kompostjord, kvarnar, förädling, logistik och distribution. Kooperativet omfattar hela gårdarnas verksamhet, inte bara en enskild del.
Genom att lyfta investeringar och fasta kostnader till kooperativ nivå skapas skalfördelar utan att förlora småskalighetens fördelar, menar Christian af Jochnick. Effektiviteten ökar, produktiviteten per gård förbättras och den ekonomiska pressen på varje enskild bonde minskar. Alternativet, att slå samman allt i ett stort företag, skulle leda tillbaka till det storskaliga jordbrukets förenklingar.
– Vi bygger en prototyp här på Ibiza. Ambitionen är att skapa en lokal biohub som knyter samman öns småskaliga, ekologiska jordbruk med turistnäringen.
Med en lång säsong och omkring fyra miljoner besökare per år finns unika förutsättningar på Ibiza, menar Christian Jochnick. Satsningen har vuxit snabbt, från en omsättning på knappt två miljoner euro 2023 till nära fyra miljoner euro 2025, och fortsätter att expandera.
– Kärnan i arbetet är att skapa något som människor vill vara en del av. När platsen i sig är attraktiv kommer besökarna, och när de väl är där väcks nyfikenheten. På så sätt blir biohubben inte bara en produktionsmodell, utan också ett sätt att sprida kunskap och visa hur ett annat slags jordbruk och samhällsbyggande faktiskt kan fungera i praktiken.
Läs mer:
Hur ska man tänka kring besprutade frukter och grönsaker?
