Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
En dag meddelade min mamma:
– Vi har hittat tusen D-mark i en gammal jacka! Kan du växla dem till euro i Berlin?
”Vi” är frivilligarbetarna på Missionsboden. Kyrkans second hand-butik i Pargas i sydvästra Finland. Inkomsten går till välgörande ändamål, och dit skulle även denna summa riktas. Om det gick att få sedeln växlad.
Jag kollade upp saken. Det stämde att man får lämna in D-mark på Bundesbank.
Knappast är det så enkelt, tänkte jag. Här måste finnas en hund begraven.
Jag mejlade min bankrådgivare och frågade om Bundesbank verkligen tar emot gamla sedlar. Jawohl, svarade hon. Bara att gå till Bundesbank.
Jag tänkte: Här finns garanterat en hake som alla tyskar känner till. De har bara glömt att tala om den för mig.
I månader låg min mamma på om att jag skulle växla sedeln. Eftersom jag var övertygad om att det skulle ta halva dagen sköt jag upp projektet.
En junimorgon hade jag tid. Jag cyklade till Bundesbank, utrustad med D-marksedeln och mitt pass.
På vägen tänkte jag: De kanske kräver att få se min registrering på Bürgeramt också (den tyska myndighet som bland annat registrerar adresser och utfärdar pass).
Men jag vände inte om, för jag räknade kallt med att jag i vilket fall skulle få cykla hem med oförrättat ärende. Garanterat hade jag missat något formulär som skulle fyllas i och skickas in i två exemplar.
På Bundesbank gick jag trappan upp till andra våningen och tog ett könummer. Efter fem minuter var det min tur. Jag gick fram till glasfönstret och sade med döden i hjärtat:
– Kan jag växla tusen D-mark till euro?
– Det går fint, svarade bankkassörskan. Vill ni ha pengarna i femtio- eller hundraeurosedlar?
Hon tog min sedel och synade den. Räknade splitternya, släta femtioeurosedlar, lade dem i en låda och sköt över. Jag fick exakt 511 euro och 29 cent, enligt den fasta växelkurs på 1,95583 som slogs fast år 1999 när Tyskland gick över till euron.
– Hur ofta kommer folk in och växlar D-mark? undrade jag.
– Varje dag, svarade kassörskan och log.
– Och hur länge tänker ni fortsätta ta emot dem?
– Så länge det behövs.
Jag cyklade hem och tänkte på vad en professor i Frankfurt nyligen sade till mig: En gång var Tyskland ett land som inte komplicerade till saker.
Många är de gånger jag svurit över tysk byråkrati. Samtidigt var min upplevelse på Bundesbank inte unik. Det finns situationer Tyskland där saker och ting går att lösa enkelt.
Kundservicen i Tyskland är gåtfull. I Berlin går det aldrig att vänta sig någon service på stora kedjor som Mediamarkt
Om expediten i mataffären Edeka har slagit in samma vara två gånger går man till informationsdisken och får pengarna tillbaka på en gång. När ett fönster hade gått sönder i vår bostad fixade min försäkringsagent problemet via e-post. I fjol hade jag glömt en kod till min bankapp. Jag mejlade min bankrådgivare, cyklade till banken och fick en ny kod. Inget telefonköande för tekniska supporten.
Kundservicen i Tyskland är gåtfull. I Berlin går det aldrig att vänta sig någon service på stora kedjor som Mediamarkt. Gamla ärbara tyska institutioner som Bundesbank eller Frankfurter Allgemeine Zeitung sköter däremot allt prickfritt.
Nyligen var jag på reportage med tyska försvaret, Bundeswehr. De höll en övning i Litauen. En dag i förväg meddelade pressofficeren att vi bara skulle få vara med på avslutningsceremonin.
Jag skrev ett argt mejl om att vi måste få plåta själva övningen. Sent på eftermiddagen följande dag fick jag ett samtal. Det skulle bli ett pansarslag i kväll, var vi intresserade?
Problemet gick att lösa, trots att Bundeswehr är känd för sin byråkrati. Kanske beror det på att gamla tyska institutioner fortfarande har självförtroende nog att i vissa givna situationer lösa problem pragmatiskt?
När man är tillräckligt viktig kan man hoppa över formaliteterna.
Läs mer:
Anna-Lena Laurén: Vill du få barnbidrag i Tyskland? Skaffa jurist
Anna-Lena Laurén: Blott Tyskland tyska blanketter har
