Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
”Därför bör Moderaterna nu helt släppa tanken på regeringsmakten”. Orden fälldes av Gunnar Strömmer – mannen som i dag är moderat justitieminister – då ordförande i moderata ungdomsförbundet. ”Den uppgift, som måste överskugga all annan verksamhet de kommande åren”, fortsatte Strömmer, ”är den långsiktiga opinionsbildningen för liberala idéer.”
Strömmers vision om att ”helt släppa tanken på regeringsmakten” har ett kvarts sekel på nacken men är nu nära att förverkligas.
De fyra högerpartierna vann valet 2022 med knapp marginal men har aldrig lyckats erövra väljarnas kärlek. Tidöavtalet mellan M, KD, L och SD presenterades i mitten av oktober samma höst. Redan i väljarundersökningarna månaden efter tappade regeringssidan stöd och sedan dess har oppositionen lett över högerpartierna i så gott som alla opinionsmätningar.
Ulf Kristerssons regering har arbetat i fyra år i konstant underläge.
Därför är det rimligt att söka rötterna till statsministerns problem i Tidöavtalet, hans uppgörelse med Sverigedemokraterna. När avtalet presenterades kom en hård skur av kritik, inte minst från liberalt håll. Avtalet färgades mer av Sverigedemokraterna än många väntat sig och flera punkter var svårsmälta – också för många borgerliga väljare.
Samarbetet blev tätare än Ulf Kristersson förespeglat före valet, både politiskt och organisatoriskt. Sverigedemokrater flyttade in i Regeringskansliet och uppträdde som ett slags extraministrar på regeringens presskonferenser.
Kristersson var så angelägen att visa att hans sida i politiken var enad och kunde få till en snabb regeringsbildning att han gav Sverigedemokraterna mer än han behövde ge. Det är sant att Jimmie Åkesson hade en stark förhandlingsposition som största högerparti. Men det är också sant att SD-ledaren saknade utpressningsläge. Att släppa fram Magdalena Andersson var knappast ett alternativ. SD-väljare hyser stark fientlighet mot Socialdemokraterna och Åkesson hade inte klarat den kanonad av anklagelser som de andra högerpartierna skulle ha riktat mot honom om han hjälpte S. Ett sånt agerande hade skadat Sverigedemokraterna mer än de borgerliga.
Hade Ulf Kristersson haft mera is i magen, och vågat trycktesta Åkesson hårdare, hade han kunnat stoppa de för borgerliga liberaler mest frånstötande delarna av Tidöavtalet. Det hade skett till priset av en skakigare regeringsbildningsprocess och öppna konflikter mellan partierna men hade förmodligen lönat sig i det långa loppet. Och det hade hindrat Liberalernas totala genomklappning.
Tidöavtalet gav väljarna bilden av en regering som stod långt ut på högerkanten. Kristersson har i fyra år misslyckats med att samla en majoritet för en sån regering. Ändå går han till val på ett ännu närmare samarbete med SD, att ordet ”borgerlig” byts mot ”blågul” signalerar ytterligare ett steg högerut.
Ambitionen att visa upp ett samlat lag har gått före det egna partiets behov. Moderaternas opinionssiffror förebådar en sårig eftervalsdebatt och att Kristerssons tid som partiledare tycks räknad.
Årets Almedalsvecka har präglats av regeringspartiernas försök att hänga med en väljarkår som är i rörelse mittåt.
De går alla – med Ebba Buschs ord – ”tillbaka till hemmaplan”. Moderaternas hemmaplan är skattesänkningar, de vet att de lägst hängande frukterna är nya varianter på skattetemat. Liberalernas hemmaplan är också skattesänkningar, men för höginkomsttagare – Simona Mohamsson är på väg mot den nyliberala visionen om platt skatt – medan Kristdemokraternas hemmaplan är vård och omsorg. Ebba Busch brukar hamna där när val närmar sig och de traditionella KD-väljarna ska mobiliseras.
Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna behöver inte byta profil, de har aldrig lämnat sin hemmaplan. Åkessons tal i Visby kunde – med några små justeringar – ha hållits vilket år som helst.
Oppositionsledaren Magdalena Andersson har sina svårigheter framför sig. Som opinionssiffrorna ser ut börjar det här valets verkliga spänningsmoment först när rösterna är räknade på valnatten och Magdalena Andersson ska få ihop en regering.
Läs mer: Tomas Ramberg: Opinionen är Socialdemokraternas värsta fiende