Polisen är Sveriges största myndighet med över 40 000 anställda.
Få andra myndigheter har vuxit så mycket. De senaste tio åren rör det sig om en anslagsökning på 70 procent justerat för inflation. Dessutom har riksdagen successivt utökat polisens verktygslåda – åtgärder som kritiker menar riskerar att tumma på rättssäkerheten, till exempel fler hemliga tvångsmedel, utökad kameraövervakning och möjligheten till anonyma vittnen.
Så hur går det med ett av polisens mest centrala uppdrag: att klara upp brott?
Först behöver vi ställa en grundläggande fråga: vad är egentligen ett ”uppklarat brott”? Svaret är inte så enkelt som man kan tro.
Om polisen lämnar över en färdig utredning till åklagare – är brottet då uppklarat? Eller krävs det att åtal väcks? Och vad händer om domstolen senare friar den åtalade?
Därtill finns ytterligare en dimension: Hur ska vi se på brott som aldrig kan prövas i domstol, till exempel om den misstänkte inte är straffmyndig eller har avlidit?
En brottsutredning inleds alltid med en polisanmälan. När ärendet sedan avslutas – oavsett utgång – kallas det i kriminalstatistiken för ”handlagt”. Alla polisanmälningar blir alltså förr eller senare handlagda.
Förra året handlade, det vill säga avslutade, polis, åklagare och andra utredande myndigheter totalt 1 466 000 anmälningar:
● Nästan hälften – omkring 690 000 – avskrevs direkt. Det innebär att ingen utredning ens inleddes.
● Cirka 776 000 anmälningar utreddes. Av dessa lades 586 000 ner.
● De återstående 190 000 utredda anmälningarna avslutades med åtal, strafföreläggande (böter) eller åtalsunderlåtelse (person slipper straff men brottet registreras).
Det är denna sista grupp som kallas personuppklarade brott.
Personuppklaringsprocenten är det mått som forskare och myndigheter oftast använder för att bedöma polisens effektivitet. Det ligger nära en praktisk definition av ett ”uppklarat brott”: andelen av årets handlagda anmälningar som lett till åtal, strafföreläggande eller åtalsunderlåtelse – alltså fall där en åklagare gjort en juridisk bedömning att en person kan bindas till brottet. Måttet påverkas inte av hur det senare går i domstol.
Mellan 2011 och 2016 föll personuppklaringsprocenten från 18 till 13 procent. Sedan dess har den legat i stort sett stilla:
År 2015 genomfördes en historisk omorganisation av polisen. Året därpå satte dåvarande regeringen upp ett ambitiöst mål: Polismyndigheten skulle växa med 10 000 anställda till år 2024. Målet uppfylldes med råge, bland annat genom fler civilanställda.
Men utvecklingen i andelen personuppklarade brott går alltså inte i samma riktning. Andelen var snarare marginellt lägre år 2025 (13,0 procent) än 2016 (13,2 procent).
Inte heller i absoluta tal har polisen blivit mer produktiv. Antalet handlagda brott minskade med 2 procent mellan 2016 och 2025. Och när färre ärenden handläggs, blev det också färre personuppklarade i faktiska tal: 190 000 förra året jämfört med 197 000 år 2016.
Ett sätt att beskriva utvecklingen är att relatera uppklarade brott till antalet anställda. År 2016 var siffran 6,7 uppklarade brott per anställd. År 2025 hade den sjunkit till 4,7.
Detta skedde trots större resurser, fler verktyg och hårdare lagstiftning.
I Brottsförebyggande rådets breda brottskategorier syns inte heller någon uppgång – nivåerna har i bästa fall stått stilla.
Uppklaringssiffrorna varierar kraftigt beroende på brottstyp. Narkotikabrott klaras upp i omkring 37 procent av fallen, cykelstölder i knappt 0,4 procent.
Skillnaderna är egentligen inte förvånande. Narkotikabrott är oftast ”egeninitierade” – det vill säga polisen själv tar initiativet, stoppar en person och hittar narkotika. I de fallen finns det redan en gärningsperson när anmälan skrivs. Cykelstölder anmäls i efterhand av ett brottsoffer som sällan har sett vem som tog cykeln. Förutsättningarna för uppklaring är därmed helt olika. Med det sagt har personuppklaringen för just narkotikabrott minskat de senaste tio åren.
Vi återkommer strax till det grova våldet där utvecklingen är mer positiv.
Samtidigt är personuppklaringsprocenten ett trubbigt mått.
En uppenbar svaghet är att ett brott räknas som uppklarat även om den åtalade senare frikänns. Måttet fångar alltså ett beslut i mitten av rättskedjan – inte dess slutpunkt. Idealt vill vi veta vad domstolen kom fram till, inte vad åklagaren trodde sig kunna bevisa. Men domstolsprocessen tar tid, ibland flera år. Om vi väntade på fällande domar skulle statistiken alltid spegla ett förflutet som är svårt att koppla till polisens arbete i dag. Åtalsbeslutet är ett kompromissmått – ofullständigt, men tillräckligt nära slutresultatet för att vara användbart.
En annan begränsning är att måttet aldrig kan nå 100 procent. Vissa brott kan per definition inte leda till lagföring. Ett snatteri av godis på Ica av en 13-åring kan aldrig bli uppklarat – gärningspersonen går inte att åtala.
Dessutom varierar kvaliteten i inflödet. Vem som helst kan göra en polisanmälan om vad som helst, och en del anmälningar saknar substans. Vissa ärendetyper – som anmälningar mot polisen – innehåller en relativt hög andel okynnesanmälningar. Antalet anmälningar totalt sett har dock inte ökat under tidsperioden, snarare en svag minskning.
Men om vi begränsar måttet till de ärenden som faktiskt ansetts möjliga att utreda (se faktaruta) förbättras inte bilden av utvecklingen – den försämras.
Fakta.Ett alternativ beräkning av personuppklaringsprocenten
● Hur man definierar personuppklaringsprocenten har betydelse. I dag ingår även direktavskrivna ärenden i nämnaren – alltså fall där man bedömt att det saknas förutsättningar att ens inleda en utredning. Det kan ge en missvisande bild, det är som att utvärdera en kirurg med personer som aldrig ens nådde operationsbordet.
● Det finns också situationer där polis och åklagare medvetet avstår från att utreda vissa brott fullt ut, trots att de vet vem som är skyldig. Det kallas för förundersökningsbegränsning. Ett typiskt fall: en person misstänks för tio brott, varav ett grovt rån och nio mindre stölder. Då kan de mindre brotten läggas åt sidan, eftersom de inte påverkar straffet nämnvärt. Resurserna läggs på det grövre brottet.
● Ett alternativt mått på uppklaring är att relatera personuppklarade brott enbart till de ärenden som faktiskt utretts, rensat för direktavskrivningar och förundersökningsbegränsningar. Det ger per definition en högre procentsats – och kan uppfattas som mer rättvisande för polisens arbete i de fall de faktiskt utreder.
● Men det finns en viktig invändning. Ett sådant mått skulle vara lätt att manipulera: genom att direktavskriva fler ärenden ökar andelen ”lyckade” utredningar, utan att resultaten i sak förbättras.
● Och det centrala är: Bilden av utvecklingen förbättras inte – snarare tvärtom. Med denna alternativa beräkning syns en nedgång från 29 procent 2016 till 27 procent 2025.
Strukturella förändringar har sannolikt bidragit till de försämrade siffrorna. Brottslighetens sammansättning har förändrats på ett sätt som i grunden försvårar uppklaring. Under de senaste 20 åren har antalet anmälda bedrägeribrott per capita mer än tredubblats – samtidigt som flera andra brottskategorier minskat.
Bedrägerierna sker i allt högre utsträckning i digitala miljöer, ofta över nationsgränser och med metoder som gör gärningspersonerna svåra att identifiera.
En annan förändring i samhället är det grova gängvåldet. Dessa utredningar är mycket resurskrävande och påverkar polisens kapacitet i stort. Men just här finns en ljuspunkt. Polisens förmåga att klara upp dödsskjutningar har förbättrats markant. Under åren 2018–2022 klarades 30–45 procent av dödsskjutningarna upp inom 1,5 år. För 2023 steg den siffran till 59 procent, och för 2024 till 70 procent.
Det är oklart vad förbättringen beror på. En möjlig förklaring är att mycket stora utredningsresurser de senaste åren har styrts mot just det grova våldet.
En faktor som kan ha spelat in är också att det grova skjutvapenvåldet generellt sett minskade under 2024 och 2025. En annan hypotes är att de kriminella gängen i större utsträckning börjat använda barn och ungdomar för att utföra skjutningar och att dessa oftare åker fast därför att de inte är så ”professionella”. I dessa fall fångar inte heller uppklaringssiffrorna om anstiftarna lagförts (vilket i regel inte är fallet).
Utvecklingen är alltså inte entydigt negativt för polisen.
Att uppklaringen ökat inom det grova våldet är ett styrkebesked.
Det väcker en mer grundläggande fråga om prioriteringar: vilka brott ska polisen lägga mest kraft på?
Ett annat sätt att se på saken är att se på rättskedjans slutpunkt: domstolarna. Antalet utdömda fängelsemånader har mer än fördubblats de senaste tio åren. Det beror delvis på skärpta straff, men också på att fler domar har meddelats. Antalet avgjorda brottmål i domstol har ökat med omkring 40 procent under samma tidsperiod. Det skedde samtidigt som antalet polisanmälningar minskade med 4 procent.
Det tyder på att rättskedjan som helhet blivit mer produktiv. Det verkar som att polis och åklagare lägger mer kraft på färre, men tyngre, ärenden – med resultat i domstol.
Så löser polisen allt fler brott? Nej. Uppklaringen har varken ökat som andel eller i absoluta tal. Samtidigt har utvecklingen inte varit entydigt negativ: för de mest allvarliga våldsbrotten har resultaten förbättrats tydligt.
Den samlade bilden är istället en förskjutning: fler resurser, tyngre ärenden – men inte fler uppklarade brott totalt.
Svaret i korthet
1. Trots ökade anslag och fler anställda har personuppklaringsprocenten – andelen ärenden som leder till åtal eller motsvarande – inte ökat. Den är flera procentenheter lägre än för 15 år sedan.
2. Antalet personuppklarade brott per polisanställd har minskat tydligt – från 6,7 år 2016 till 4,7 år 2025.
3. Samtidigt har uppklaringen av dödsskjutningar ökat kraftigt under 2024 och 2025. Dessutom avgörs fler brottmål i domstol. Det tyder på att rättskedjan i större utsträckning prioriterar och förmår hantera tyngre ärenden.
Det här är Fakta i frågan
• Har skjutningarna minskat? Varför är arbetslösheten så hög? Har vi en adhd-epidemi i Sverige? DN fortsätter att granska viktiga frågor om samhällsutvecklingen.
• Vi går till förstahandskällor och försöker så gott det går att svara på alla frågor med stor transparens och offentliga data.
• DN har gett två forskare, nationalekonomerna Lena Hensvik och Lars Calmfors, i uppdrag att läsa texterna. De faktagranskar inte i detalj men ger övergripande synpunkter för att minska riskerna för felaktiga slutsatser. DN står för allt innehåll i texten.
• Har du synpunkter på innehållet? Hör gärna av dig till [email protected]
• Missa inga fakta: Här hittar du alla tidigare delar. Du som är inloggad på DN kan också följa Fakta i frågan på vår sajt, genom att klicka på ”Följ”-knappen här i artikeln.
Läs fler Fakta i frågan:
Vilka invandrare integreras snabbast?
Har vårdköerna ökat?
Har borgerliga regeringar haft otur med konjunkturen?
Kommer Sverige att klara en allt äldre befolkning?
Hur stor är asylinvandringen?
Mår unga allt sämre?
Har den svenska bostadsmarknaden gått sönder?
Alla Fakta i frågan finns här
