Detta är en text publicerad på Dagens Nyheters ledarsidor. Ledarredaktionens politiska hållning är oberoende liberal.
Sverige har varit en del av EU under drygt trettio år, men efter konfrontationerna mellan Ja och Nej i folkomröstningarna om medlemskapet och euron har det varit förunderligt tyst. I den politiska diskussionen verkar det nästan som om unionen inte finns.
Därför är det så roligt att läsa två nyutkomna böcker. Carl-Vincent Reimers, programansvarig på marknadsliberala tankesmedjan Timbro, och Susanna Kierkegaard, ledarskribent på Aftonbladet, tar upp EU-politiken med gott humör och befriande respektlöshet. De har skilda ideologiska utgångspunkter, men båda är i trettioårsåldern och därmed ungefär lika gamla som Sveriges EU-medlemskap – och det märks. Av de ingrodda gamla positioner som präglade debatten för trettio år sedan märks knappt ett spår.
I skriften ”Federalism för tillväxt – så gör vi Europa till den fria världens supermakt” pläderar Reimers för en konstitutionell omvälvning. Han hävdar att EU:s problem med allt från bristande tillväxt till otydlig utrikespolitik beror på den säregna blandning av mellanstatlig och överstatlig makt som gör politiken suddig och ineffektiv. Lösningen är radikal: Reimers vill förvandla EU till en federal union med tydlig maktdelning, viss beskattningsrätt, ett parlament med två kamrar och en direktvald president. I denna europeiska federation skulle politiken för bland annat inre marknad, försvar och utrikes frågor vara helt gemensam – medan sådant som rör välfärd och socialpolitik beslutas nationellt. Att väldigt många på Tidösidan i svensk politik avskyr f-ordet verkar inte bekymra Reimers det minsta.
Reimers och Kierkegaards böcker syresätter debatten om EU i Sverige, men varför är författarna så förtjusta i orden supermakt och superstat?
Kierkegaard är inte heller rädd för att utmana sina politiska vänner. Hon skolades in i EU-politiken som assistent i EU-parlamentet till Marita Ulvskog, välkänd EU-kritisk socialdemokrat, men har sannerligen omvärderat sina tidigare ståndpunkter. I dag hyllar hon det fredliga samarbete som är EU:s kärna. ”Inget våld, inget tvång, bara demokrati”, skriver hon i boken ”Superstaten. Om EU och framtiden” och hävdar att ”superstaten (aldrig) har behövts mer”.
Reimers och Kierkegaard syresätter debatten om EU i Sverige, men varför är författarna så förtjusta i orden superstat och supermakt? Sådant signalerar stark centralmakt och kamp om världsherravälde och åt det hållet ska Europa inte gå. Jag saknar också den viktiga frågan om medborgarnas inflytande över beslutsfattandet.
I Reimers federala EU får väljarna – rent teoretiskt – större möjlighet att påverka politiken på ett mer direkt sätt än i dag. Allmänna val till ett lagstiftande parlament och val av en europeisk president är något annat än dagens halvt betydelsefulla val till Europaparlamentet och hemlighetsmakeriet kring utnämningarna av kommissionens och Europeiska rådets ordförande.
Men glöm inte att EU växer och kan bli en sammanslutning på upp till 35 medlemsstater. Kan demokratin verkligen fungera i en spretig jätteunion där det saknas ett gemensamt språk och det varken finns europeiska tidningar eller väl fungerande europeiska partier? Utan levande demokrati skulle Reimers supermakt kunna bli en toppstyrd mardröm.
Den politiker som bryr sig om demokratin i EU kan börja här och nu.
Problemet med Kierkegaards superstat är ett annat. Hon är så nöjd med EU att hon avfärdar allt tal om bristande demokrati i unionens beslutsapparat. Det finns ju till och med bättre möjlighet till insyn i EU:s parlament än i Sveriges riksdag! Javisst, EU-parlamentets öppna utskottsmöten är förstås bra, men det demokratiska underskottet handlar om något betydligt mer grundläggande än insyn – nämligen möjligheten att utkräva ansvar för den samlade EU-politiken.
Faktum är att unionens medborgare inte kan rösta bort eller välja ett nytt EU-styre. Maktskiftet sker successivt, långsamt och nästan omärkligt, vilket är en följd av blandningen av nationell och övernationell demokrati och de många överlappande val som sker i medlemsländerna och till Europaparlamentet. Ingen kan förneka att det är fruktansvärt komplicerat att påverka beslutsfattandet i Bryssel och att ansvarsutkrävandet är lika uppdelat som demokratin.
En mer federalt styrd union skulle ge medborgarna möjlighet att använda sina röster för att påverka politiken, men riskerna med en fullt genomförd europeisk federation är stora. Att bara låta unionen fortsätta att traggla vidare duger inte heller, men mycket kan bli bättre. Framför allt behövs en mer stabil koppling mellan nationell och europeisk politik.
EU:s otydliga men allt mer omfattande inflytande svävar alltför ofta för långt ovanför huvudet på unionens medborgare. I Sverige skulle till exempel alla EU-nämndens möten kunna vara öppna, svenska EU-parlamentariker få rätt att delta i riksdagens EU-debatter och nya svenska EU-kommissionärer utfrågas i riksdagen innan de nomineras.
Dessutom borde företrädarna för de politiska partierna läsa Reimers och Kirkegaards böcker och äntligen behandla EU-frågorna där de hör hemma. Höstens val till riksdagen gäller också EU eftersom en ny regering ska driva Sveriges positioner under förhandlingarna i Bryssel. Den politiker som bryr sig om demokratin i EU kan börja här och nu.
Läs mer:
Annika Ström Melin: Ingen tvingar Sverige att bygga otäcka deportationsläger på andra sidan jordklotet
Annika Ström Melin: Det som har hänt i EU-domstolen liknar en konstitutionell revolution
