Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Jan Holmbergs recension av min bok ”A century of Hitchcock” (DN 3/7) illustrerar oavsiktligt ett av bokens centrala argument. Flera påståenden, som i min bok uttryckligen tillskrivs Hitchcocks medarbetare, arkivdokument eller produktionsmaterial, framställs i recensionen som om de vore mina egna personliga uppfattningar. Skillnaden är viktig. När källhänvisningarna försvinner förändras också sammanhanget. Historiker och biografiförfattare, vare sig de skriver om Alfred Hitchcock eller om Ingmar Bergman, har ett ansvar att citera korrekt och att tydligt ange vem det faktiskt är som talar.
Det är just denna kärnfråga som min bok undersöker. Efter att forskat om Alfred Hitchcock i över trettio år, skrivit fem böcker om honom samt intervjuat skådespelare och medarbetare blev jag varse hur minnen förändras, hur anekdoter växer och hur återkommande tolkningar till sist kan börja tas för fakta. Biografier återger inte bara historien – de är också med och formar den.
Mitt syfte var aldrig att frikänna Hitchcock eller att avfärda erfarenheterna hos dem som har kritiserat honom. Tvärtom ville jag gå tillbaka till de primära källorna, skilja dokumenterade vittnesmål från senare tolkningar och fråga mig hur en av filmhistoriens största regissörer skildrats av olika, konkurrerande källor.
Bokens läsare kan dela mina slutsatser eller inte. Så ska vetenskapligt arbete fungera. Men forskning är beroende av korrekta citat och en rättvis återgivning av en författares argument. Recensioner är förstås en fråga om åsikter. Men om vi tappar bort skillnaden mellan vad en källa säger och vad en författare skriver så riskerar vi att skapa just den sorts mytbildning som seriös historisk forskning bör ifrågasätta. Oenighet kan stärka den filmhistoriska debatten, men Holmbergs sätt att tillskriva mig åsikter försvagar den.
Tony Lee Moral
Brittisk dokumentärfilmare och författare som skrivit flera böcker om Alfred Hitchcock
———–
Jan Holmberg svarar direkt:
Moral påstår att han inte vill ärerädda Hitchcock eller förminska hans medarbetares erfarenheter. Ändå gör han just det, dold bakom andra. Det är sant att de påståenden som utgör ”A century of Hitchcock” ofta har citatform. Vilket, även i seriös forskning, är en teknik som används för att belägga den egna tesen.
Så här kan det se ut i boken: ”Det är värt att minnas att (Hitchcock) först ville ha Grace Kelly i rollen som Marnie, och han var övertygad (korrekt, enligt de flesta sentida bedömare) om att Grace bakom sin fasad av fin dam var en slampa’, sade John Russell Taylor, Hitchcocks officiella biograf.”
Så, visst – det är inte Moral som står för nedsvärtandet, men han förmedlar det utan invändning. Citatet kommer heller inte från någon publicerad källa, utan från författarens ”personliga kommunikation” med Taylor. Det vill säga: hade inte Moral återgivit påståendet om att prinsessan Grace är en slampa, så hade det inte offentliggjorts. Nu säger han att åsikten inte är hans. Nå, ansvaret är det. Vilket han skulle bli varse, om till exempel furstendömet Monaco väcker åtal för förtal av avliden.
Jan Holmberg
Filmhistoriker och vd för Stiftelsen Ingmar Bergman
Läs mer: Alfred Hitchcocks metoder kastar långa skuggor över hans filmiska arv
