Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Min pappa säger att skogens storhet ligger i att den vet att bara vara.
När han ringer mig på måndagen står han vid infarten till sin by, på mark som fortfarande ryker. Han har ännu inte vågat köra den sista sträckan. Runt honom är det så tyst, inte en fågel hörs.
Pappas by Semillas är en av de byar som har omringats av de bränder som fortfarande härjar i Spanien. De tjugo invånarna evakuerades den 17 juli. Vinden drev lågorna över berget; på vissa håll reste de sig dubbelt så högt som träden.
På evakueringens andra dag såg vi i nyhetssändningarna hur två brandmän bekämpade elden bara några meter från pappas ytterdörr. De följande dagarna låg röken och askan kvar över byn. Först efter åtta dagar fick invånarna återvända, trots att branden ännu inte var släckt.
Då hade omkring 32 000 hektar brunnit i och omkring naturparken Sierra Norte de Guadalajara – ett landskap som inte bara är skog utan också hem, försörjning och minnen. Branden är den största skogsbranden i Castilla-La Manchas historia.
Medan pappa väntar på att återvända fortsätter Spanien att brinna. Bränderna i Madrid och Ávila blir så omfattande att nationellt nödläge utlyses. Sedan bryter en ny stor brand ut i Castellón. I skrivande stund har mer än 170 000 hektar brunnit sedan årsskiftet, omkring sex gånger så stor yta som vid samma tid förra året, och över 200 000 människor har evakuerats eller beordrats att stanna inomhus.
Siffrorna är svåra att förstå. För mig är 32 000 hektar inte en yta på en karta. Det är stigarna där mina barn för bara några veckor sedan sprang mellan husen, basketplanen, fruktträden, bikuporna och bergen som min pappa har sett från sitt fönster.
Klimatförändringen tänder inte varje gnista, men den torkar landskapet, förlänger värmeböljorna och gör bränderna snabbare, större och svårare att släcka
Bränderna är inte bara naturkatastrofer, de är politiska röntgenbilder: vi vet vad som händer men fortsätter att organisera samhället som om vi inte visste. Europa är den kontinent som värms snabbast, och Västeuropa har just upplevt sin varmaste juni som någonsin registrerats. Näst sista veckan i juni dog 10.000 personer som följd av värmeböljan. Klimatförändringen tänder inte varje gnista, men den torkar landskapet, förlänger värmeböljorna och gör bränderna snabbare, större och svårare att släcka.
Premiärminister Pedro Sánchez har försökt samla Spanien kring en nationell klimatpakt. Det konservativa Partido Popular har hittills inte anslutit sig till initiativet, kallat regeringens förslag ”ideologiskt och sektaktigt” och besvarat påståendet att ”klimatförändringen dödar” med att klimatförändringar ”alltid funnits”.
I Spanien ligger huvudansvaret för brandberedskapen hos regionerna. När tre samtidiga bränder härjar i det PP-styrda Madrid begär regionledningen att centralregeringen ska utlysa nödläge och ta över ledningen. Det är rätt: staten ska ingripa när en katastrof övermannar de regionala resurserna. Skandalen ligger i vad begäran om hjälp samtidigt avslöjar.
I januari blev det känt att Madrids regionala högsta domstol redan i november hade slagit fast att omkring 40 miljoner euro inte fullt ut hade gått till de investeringar i brandförsvaret som de var avsedda för. Mitt under bränderna blir också en tre år lång konflikt med regionens skogsbrandmän synlig. Den grupp inom beredskapen som konflikten gäller består av 60 skogsbrandmän men borde enligt strejkkommittén vara 124. I avtalen klassificeras arbetarna som taxi- och skåpbilsförare eller fastighetsunderhållstekniker, inte som skogsbrandmän. De tjänar omkring 1 400 euro netto i månaden och uppger att de arbetar med utgångna andningsmasker och över tio år gamla skyddsdräkter samt har sämre försäkringsskydd än regionens ordinarie brandmän.
Vi hyllar brandmännen som hjältar när lågorna når husen och behandlar dem resten av året som en kostnad som kan skjutas upp
Detta är inte en detalj bredvid klimatpolitiken. Det är klimatpolitiken i dess mest konkreta form: anställningsavtal, bemanning, löner, försäkringar och skyddsmasker. Arbetet mot bränderna börjar långt innan det brinner – med röjning, fast personal och fungerande beredskap. Vi hyllar brandmännen som hjältar när lågorna når husen och behandlar dem resten av året som en kostnad som kan skjutas upp.
Samma förnekelsereflex finns i Sverige. När SVT rapporterar skriver den moderate riksdagsledamoten Lars Beckman ”13 grader och spöregn i Valbo” och frågar när kanalen ska direktsända från ”höstkylan”. Partikollegan Jan Ericson skriver att det hemma är varmare i hans ugn: ”Typ 220 grader för det mesta.” Samtidigt marknadsför Moderaterna hur mycket billigare de gjort bensin och diesel genom sänkta bränsleskatter. På den ena skärmen brinner Sydeuropa. På den andra marknadsförs billigare fossila bränslen.
När jag under dessa dagar följer de spanska regionernas flöden stannar jag vid en formulering som komikern Zack Bornstein har spridit: klimatkatastroferna når oss först som bilder i mobilen, allt närmare platsen där vi själva bor, tills det är vi som håller i kameran.
För mig är kameran min pappas telefon.
”Jag förstår inte hur de har lyckats rädda huset”, säger han
Han drar efter andan, sätter på högtalaren och kör in mot byn. På väg in beskriver han de askklädda bergen, de sönderbrända tallarna och vägen, rödfärgad av flamskyddsmedlet från brandflygplanen. Rösten spänns när han ser hur elden har svept över basketplanen, förstört grannarnas odlingar, fruktträd och bikupor, nått ända fram till kyrkporten och bränt husen intill.
Sedan ser han sitt eget.
”Det är ett mirakel”, säger han i ett enda andetag. ”Jag förstår inte hur de har lyckats rädda det.”
Huset står kvar. Det gör de flesta bostäderna.
”De har räddat byn”, säger han. ”Det är ett mirakel.”
Sedan rättar han sig:
”Eller, vadå mirakel? Offentlig sektor heter det.”
Astrid Menasanch Tobieson är författare, dramatiker och regissör















