Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Det borde inte längre ge några som helst overklighetskänslor att se bilderna på Liberalernas Simona Mohamsson och Sverigedemokraternas Jimmie Åkessons nyfunna vänskap. Beseglad med en stel kram på presskonferensen.
Gränsen för vad man i filmbranschen kallar the uncanny valley – där en animation ser verklig ut men uppenbart saknar själ och därför bara blir obehaglig – krossades redan i mars när duon gick på fotboll.
Då påstod Mohamsson att: ”Det är så jag är som person. Jag är en kramig person som går på fotboll och dricker bärs. Jag är också en person som tar ansvar. Det är sådan jag är.” Så talar en människa som för länge sedan gett upp hoppet om att någonsin hitta sin ryggrad igen.
Det är priset Liberalerna bestämt sig för att betala i hopp om att Sverigedemokraterna ska bjuda på ett par hundra tusen stödröster och ta dem över riksdagsspärren.
Det är därför man med stela leenden står och fjäskar för Jimmie Åkesson.
Acklimatiseringen har gått imponerande fort. I Simona Mohamssons senaste video på Instagram ler hon och utbrister SD-parollen ”stoppa sosseriet” – från en glasskiosk.
Jimmie däremot, han har inte behövt flytta på sig i några frågor alls. Åkessons huvudsakliga prioritering är uppenbart inte Liberalerna, utan att gamerkillar och gamla gubbar ska tycka att han är skön på internet.
Det har gett partiledarens valspurt i sommar en lätt surrealistisk framtoning.
Som när ett inte speciellt porträttlikt Åkesson-jättehuvud – eventuellt en lätt modifierad Boxer-Robert – kikat fram bland takåsar och trädtoppar i Ockelbo, Uppsala eller Falun. Den så kallade SD-ballongen har svävat fram över Sverige hela sommaren. En uppblåst partiledarkondom med vemodiga ögon.
Vad man vill säga med den? Ingen aning.
Visst. SD-toppen och Jimmie Åkessons gamla vapendragare Björn Söders ”inriktning” är exempelvis att Pride legitimerar pedofili
Den fysiska partiledaren befinner sig på Göta kanal. Där han, draperad i hawaiiskjorta och fedora, håller hov på en segelbåt.
Ombord produceras idiotcontent på LAN-partynivå.
Partiets nylanserade energidryck provsmakas med ungsvenskarnas ordförande. Åkesson fnissar åt videoklipp där Socialdemokraterna påstås vilja ha ”straffrabatt på våldtäkter”.
Välfärdsmiljonären Jan Emanuel kliver ombord och starkölsgaggar i solnedgången om hur nationen befinner sig i upplösning när grannen inte kan prata svenska.
Mitt i allt det roliga dyker en kramig Simona Mohamsson upp för ännu en stel fotosession – med tillhörande dragspelare – i förhoppningen att någon ska tro att partiledarna är kompisar.
Viljan att framstå som kompatibla med landets mesta högerväljare är rimligen också förklaringen till varför jämställdhetsministern tillika Liberalen Nina Larsson i veckan sade till Expressen att SD borde få gå i Prideparaden.
Hennes argument var att ”alla kan vara med så man kan stöta och blöta om politiska frågor och inriktningar”.
Visst. SD-toppen och Jimmie Åkessons gamla vapendragare Björn Söders ”inriktning” är exempelvis att Pride legitimerar pedofili. Söder är långt ifrån ensam om att ge uttryck för de åsikterna i sitt parti.
Om Nina Larsson faktiskt tror att Prideparaden är någon sorts vandrande gruppdebatt om huruvida hbtq-personer är perversa eller ens har rätt att existera, då bör hon omedelbart avgå som jämställdhetsminister.
Man borde vara van, men det är fortfarande overkligt plågsamt att se värdering efter värdering skeppas iväg. När Liberalerna, historiskt riksdagens mest hbtq-vänliga parti, sätter hela sitt hopp till att Jimmie Åkesson ska beordra sin valboskap att rösta på ett parti som tidigare alltid sagt sig avsky dem.
När Mohamsson lämnat SD-båten prioriterade Åkesson i stället det som är viktigt på riktigt för hans väljare i valrörelsen: videocontent där deras partiledare knuffar ett par tjejer överbord med argumentet ”nån ska i”.
Läs fler kulturkrönikor av Johannes Klenell