Pop
Ariana Grande
”Petal”
(Republic/Universal)
Popmusik som konstform har ofta kunnat ta stora kliv framåt, samtidigt som skivorna sålt i miljoner. Från The Beatles till Madonna och Michael Jackson, till mer närtida Lady Gaga och Kanye West. Kommersiell framgång har aldrig uteslutit kreativt nyskapande. Men nu är det faktiskt rätt länge sedan något som utmanande genrens uttrycksformer också blev publikt störst. Kanske står Bad Bunny för det senaste exemplet på ett omskakande och för hela scenen riktningsförändrande, brett genombrott. Och han har redan varit en av världens mest strömmade artister i flera år. Ariana Grande tillhör även hon det där översta skiktet av megastjärnor. När hon nu släpper sitt åttonde album ”Petal” är det på många sätt typiskt för den stagnation som tycks råda i samtidens mainstream.
Bara två år har gått sedan förra fullängdaren ”Eternal sunshine”. Grande befinner sig till och med fortfarande mitt uppe i den efterföljande turnén. Den har kommit ovanligt sent, sannolikt på grund av de åtaganden hon har haft i sin skådespelarkarriär. Senaste året har hon främst synts med anledning av rollen som Glinda i musikalfilmerna ”Wicked”. Kalendern har alltså varit fullmatad, och när en ny skiva också ska ut bär den av naturliga skäl prägeln av ”mellanalbum”.
Som tidigare finns Max Martin med i teamet, men i utkanten. Den 33-åriga amerikanskan har i stället jobbat nästan uteslutande med en annan svensk, Ilya Salmanzadeh. Produktionen är karaktäristisk för honom. Endast Olivia Rodrigo-syskonet ”Bad thing (bunny hop)” sticker ut formmässigt med sitt naiva indiedriv. I övrigt gäller syntar, programmerade rytmer och Grandes sång i effektmättade lager-på-lager. Själv har hon talat om att hon drivits av ilska under skrivprocessen. Ändå är musiken överraskande återhållen. De lätta ljudstrukturerna låter lyssnaren bara ana mörker. Som i mollackorden i den Aaliyah-blinkande ”Like I do”, eller i hur en repetitiv slinga får veckla ut sig i slutet av den melankoliska ”Oh well”.
Tematiskt växlar Grandes berättande som tidigare mellan privatlivet och offentligheten. Redan i första singeln ”Hate that I made you love me” undrar man vem hon egentligen vänder sig till. Sjunger hon om en kraschad relation, eller hela världen? ”You need me like I, you ’cause no one fucks you like I do” slår hon fast i ”Like I do” med samma dubbeltydighet.
Kanske har de globala kristiderna skrämt in även Ariana Grande i likriktningens trygga hörn. Där har hon åtminstone för tillfället gott om sällskap
Hon gör de där glidningarna elegant. Men reflektionerna över det moderna kändisskapets vedermödor, i kombination med Salmanzadehs anonyma popproduktion placerar ändå ”Petal” onödigt nära andra megastjärnor. I ”Stay”, en rar komposition i midtempo, låter Grande faktiskt nästan exakt som Taylor Swift. En annan storsäljare vars sentida släpp varit ganska färglösa.
Och någonstans där kan nog problemet sammanfattas. ”Petal” är ett habilt popalbum, med ett okej låtmaterial och en artist som ger precis tillräckligt av sig själv för att fansen ska kunna fortsätta både ömma för och spegla sig i henne. Men någon ny riktning stakar den inte ut. Några nya idéer eller perspektiv spelar den inte in. Precis som många av sina topplistekollegor just nu, väljer Ariana Grande att köra säkert. Kanske har de globala kristiderna skrämt in även henne i likriktningens trygga hörn. Där har hon åtminstone för tillfället gott om sällskap.
Bästa spår: ”Oh well”
Läs fler skivrecensioner och alla texter om musik