Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jag satt på en liten taverna vid havet i sydvästra Grekland när jag läste att författaren Slavenka Drakulic var död. Fan, inte hon också.
Vattnet glittrade inbjudande och det skulle bli en stilla och lagom varm sommardag. Ingen rekordhetta och våldsamma bränder som i Frankrike, Spanien och Portugal – denna oroväckande europeiska sommar.
Slavenka Drakulics död öppnade minnet till ungdomens tidiga 90-tal. När Berlinmuren precis hade fallit och världen vidgade sig för en stund. En ljus och berusande tid, till synes full av frihet, möjligheter och vida perspektiv. Min generations sista lyckliga somrar med gänget – vi skulle snart fylla 30.
För strax hade Lasermannen börjat skjuta invandrare och bomberna föll över det belägrade Sarajevo. Och så den dramatiska kronkrisen som försatte Sverige i en räntechock. Djup lågkonjunktur följde och tuffare villkor för alla som kom efter oss.
Drömmen om fred i Europa krackelerade med kriget på Balkan. Slavenka Drakulic från Kroatien var kanske den första författaren som lärde oss i norr vad det egentligen handlade om och betydde. Den förbannade nationalismens återkomst. I form av gamla karriäristiska ex-kommunister som skrudat om till etniska byråkrater och krigare. Med vedervärdig patriarkal och militär propaganda på dagordningen – som banade väg för ofattbara grymheter mellan tidigare broderfolk.
Etnisk rensning blev den nya omskrivningen för krigsbrott och folkmord.
De civila hamnade mitt i elden. Massvåldtäkter genomfördes och koncentrationsläger upprättades. Om allt detta berättade Slavenka Drakulic tidigt – och med skarp inlevelse – för DN:s läsare. Sällan direkt från fronten, snarare med en vardaglig och personlig vinkel. Kriget, förstod man, svepte med allt i sin väg. Ett blodigt vanvett som släckte förnuftet och gjorde det omöjligt att andas.
Hennes förste svenska förläggare – Dan Israel på Ordfront – berättade i en nekrolog (27/6) att han bums köpte rättigheterna till ”Balkan Express” efter att ha läst ett starkt reportage i DN Kultur. Det måste ha varit Arne Ruth som fick upp ögonen för Drakulic. Var det inte hon, så var det Hans Magnus Enzensberger, Günter Wallraff eller Gitta Sereny. Arnes blick för europeiska författare var osviklig.
Böckerna som följde hette ”Hur vi lyckades överleva kommunismen med ett leende på läpparna” (1994) och ”Café Europa” (1996). Då hade den sköra freden kommit till Bosnien och Kroatien. Men Serbiens krigshetsare satt fortfarande kvar i sadeln.
Jag tänkte på allt det där på den lilla tavernan i södra Grekland. Och fick lust att kasta ett fång rosor i vattnet. Kanske skulle vinden driva dem uppför Adriatiska havet till Slavenkas hemtrakter.
En gång stötte jag ihop med henne på en förlagsmiddag i Stockholm. Hon hade en självklar resning och väckte omedelbar respekt. Vad säger man? Jag sa tack för allt, och att hon påminde om Martha Gellhorn. Pionjären som ofta skildrade hur krig drabbar civila. Vasst, osentimentalt, sällan ett ord för mycket. Slavenka Drakulic såg inte direkt ledsen ut.
Då hade hon redan fått se krigshetsarna och bödlarna dömas. Självklart skrev hon en suverän bok om det också: ”Inte en fluga förnär” (2004). Haagtribunalen var den första internationella rättegången mot krigsförbrytare sedan de tyska nazisterna dömdes i Nürnberg 1946.
I dagens vansinniga värld gör stormakterna allt för att ifrågasätta ICC:s legitimitet. Desto viktigare att stå upp för den. Jag hoppas naivt nog få se alla efterlysta i Haag. Särskilt Vladimir Putin (Ukraina) och Benjamin Netanyahu (Gaza). Och någon från Hamas ledarskap som fortfarande lever och kan ställas till svars för terrorattacken mot Israel den 7 oktober 2023.
Läs andra texter av Jan Eklund, som Den plågade Odysseus är sommarens hetaste kille
