Femton år har gått sedan den arabiska våren, då flera miljoner människor gjorde uppror mot diktatoriska regimer. I bästa fall har deras länder sedan dess återfallit till autokratiskt styre – i värsta fall har de genomlevt inbördeskrigets fasor. Det senare blev Syriens öde.
– Jag älskar fortfarande Syrien, det är mitt land, som formade mig. Men jag har lärt mig skillnaden mellan kärlek och tillhörighet, säger Loubna Mrie på videolänk från New York.
36-åringen har gjort en vindlande homerisk resa kantad av tragedi och förlust. Men till skillnad från Odysseus har Loubna Mrie inget hem att återvända till.
Hon skildrar resan i sina nyutkomna memoarer ”Defiance”. Läsaren får följa Mrie från uppväxten vid den fuktiga kuststaden Jableh i nordvästra Syrien – inom en familj med direkta kopplingar till Assadregimen – till revolutionsåren i Damaskus, flykten till Turkiet, och slutligen den permanenta exilen i New York.
Mrie vägrar genomgående utmåla den syriska konflikten som slitit hennes liv itu som en kamp mellan gott och ont.
– Många vill framställa Syrien som en framgångssaga nu när Assad fallit. Men det som händer nu har ingenting att göra med upproret 2011, säger Loubna Mrie.
Hon växte upp i ett samhälle där Hafez al-Assad och senare sonen Bashar var gudfäder snarare än politiska ledare. Loubna Mrie är alawit, den etnisk-religiösa minoritet som även Assadfamiljen tillhör, en förgrening av shiaislam som kännetecknas av hemlighetsfulla riter och djup vördnad för profeten Muhammeds kusin och svärson, Ali.
Under den osmanska perioden låtsades man vara kristna för att undvika religiöst förtryck. Därför är det norm att dricka alkohol, och alawitiska kvinnor bär som regel inte slöja. När Assadklanen tog makten över Syrien var budskapet till den alawitiska minoriteten, som utgör 12 procent av befolkningen, tydlig: Utan vårt skydd kommer ni slaktas av sunnimuslimerna, som utgör majoriteten i landet.
– Både min pappa och Assadregimen hävdade att förtrycket var nödvändigt för att beskydda alawiterna, säger Loubna Mrie.
Hennes pappa var nämligen en av Assadregimens lönnmördare. Han utförde flera mord på beställning, bland dem troligen mordet på Salah al-Din al-Bitar, en av Assadregimens politiska motståndare. Doktor Jawdat, som pappan kallades trots att han inte var läkare, var en dominant gestalt under Mries barndom. Och så länge hon antog rollen som duktig dotter med aktning för fadern belönades hon. Men redan som tonåring måste hon konfrontera den medskyldighet hon känner när hon får reda på att han systematiskt våldtagit en 12-årig flicka, dotter till en av hans älskarinnor, som även hon kände till övergreppen, för rädd för att säga emot.
– Det var svårt att skriva om min pappa eftersom sanningen är att jag såg upp till honom som ung. Jag tyckte om att han hade vapen och kunde skydda oss.
Pappans våld viker sig så småningom inåt, när Loubna lämnar familjens trygghet och ansluter sig till det syriska upproret. Läsaren får en unik inblick i hur den syriska revolutionen kunde se ut för en 20-årig tjej som anländer till Damaskus, vars uråldriga stadsportar öppnar en för henne helt ny värld.
Hon träffar för första gången sunnimuslimer, kristna och ismailiter. Om kvällarna dricker hon billigt syriskt vin i en underjordisk studio tillsammans med sin nya familj: journalister, konstnärer och bohemer som i smyg arbetar för att störta regimen. Av mentorn Naji el Jerf lär hon sig att filma och fota regimens brutala våld mot fredliga demonstranter. På grund av sin etnisk-religiösa tillhörighet som alawit kan hon med lätthet röra sig mellan det växande antalet vägspärrar i Damaskus. Soldater, som ofta själva var alawiter, kastade en blick på hennes ID-kort och viftade förbi henne: ”Du är en av oss”.
Den syriska revolutionen blev snabbt det syriska kriget. Damaskus innerstad skonades, men resten av landet brann. Regimen bombade besinningslöst den egna befolkningen. Till slut blir det för farligt att vara kvar i Syrien, och Loubna Mrie flyr motvilligt till Turkiet. På vägen spelar hon in en video till stöd för revolutionen. Videon sprider sig via sociala medier till hennes pappa, som blir ursinnig. Han beordrar henne att komma hem igen och familjen klipper alla band. När Loubna vägrar kidnappar han hennes mamma; föräldrarna var separerade sedan en tid tillbaka. Efter en tid nås hon av det fruktansvärda beskedet att pappan har mördat henne.
– Mitt liv är indelat i ett före och efter min mammas död. Jag försökte länge förtränga minnena. Men det vore att delta i osynliggörandet av henne. Därför valde jag att skriva om mamma, en enormt smärtsam process.
De överväldigande skuldkänslorna, inte minst gentemot systern Alia, beskrivs slagkraftigt i ”Defiance”. Läsaren upplever Loubnas bottenlösa sorg utan att drunkna i den.
I Turkiet arbetar hon som pressfotograf och gör flera resor in i rebellkontrollerade områden i Syrien. Hon dokumenterar kriget, där kampen går i allt större gråskalor. Delar av rebellstyrkorna har islamistiska förtecken. Andra rebelledare är gamla kriminella. Mrie skildrar färgstarka figurer som före detta knarklangaren ”Hassan Morot” vars anhängare kallar sig morötterna, och ”Hassan Sex”, som före kriget drev bordell i Aleppo.
– De var gangsters, men många såg dem som hjältar eftersom de riskerade sina liv för upproret.
Mrie skildrar färgstarka figurer som före detta knarklangaren ”Hassan Morot” vars anhängare kallar sig morötterna, och ”Hassan Sex”, som före kriget drev bordell i Aleppo
Även om hon fruktade att revolutionen börjat skena iväg hoppades Loubna Mrie fortfarande på att kunna återvända till ett fritt Syrien. Men när organisationen som kallade sig Islamiska staten tog över delar av landet visste hon att den drömmen var död. Jihadisterna i IS var skoningslösa. Gangsterbefälhavare som Hassan Morot och Hassan Sex avrättades omedelbart.
I Turkiet träffade Loubna Mrie den amerikanska hjälparbetaren Peter Kassig, som också reste in i Syrien under kriget. Hon blev förälskad men brottades med ett förakt mot det normaltillstånd som rådde i Istanbul samtidigt som Syrien brann, och hennes skuldkänslor ledde till att hon avvisade Kassig.
Han blev senare ett av offren för IS dödskult. Kassig halshöggs av terrorgruppen och videon lades ut på nätet. Även Naji el Jerf, som lärde Loubna att fota och filma under upproret i Damaskus, dödades av IS under denna period.
Hur hanterar man så mycket sorg och förlust?
– Det är en process som förmodligen pågår livet ut. Jag tar inga anhöriga för givet. Jag vet vad det innebär att förlora dem.
Mrie packade sina väskor och lämnade Mellanöstern för New York, där hon fått ett stipendium för att studera fotografi. Hon ville börja om i USA. År 2024, när hon slutredigerade ”Defiance”, föll Assadregimen. Då vårdades hon på rehab för alkoholmissbruk.
– Det kändes som att jag fick återfall för mitt egentliga beroende: Syrien.
Hon kontaktade en rebelledare och uppgav sin pappas adress. Hon ville veta vad det blivit av honom efter att ”hans” regim fallit. Doktor Jawdat hittades fattig och förlamad, badande i sin egen avföring. Under kriget hade han hamnat i konflikt med regimen, som fängslade och torterade honom. Till slut föll han offer för det våldsamma system han tidigare upprätthållit.
– Assadregimen styrde Syrien med diktatorisk auktoritet i över femtio år. Det lämnar spår. Befolkningen blir auktoritär själv. Det går inte att i ett slag befria den befolkningen, i synnerhet inte genom krig.
Loubna Mrie har inget till övers för den nya syriska regeringen. Enligt henne kommer president Ahmed al-Sharaa alltid att vara jihadisten Abu Mohammad al-Jolani, hans nom de guerre.
– Al-Sharaa och hans milisgrupp HTS måste svara för de brott de begått. Jag tänker till exempel på aktivisten och radioprofilen Raed Fares som mördades av HTS år 2018. Jag tänker på aktivisten Samir al-Saloom som dog i ett HTS-styrt fängelse. Innan regeringen erkänner brotten och lagför de skyldiga kommer jag aldrig att lita på detta styre, säger hon.
HTS har gjort sig skyldiga till repressalier mot den politiska oppositionen som delvis ”speglar den syriska regimens förtryckande metod,” enligt Lama Fakih, chef för Human Rights Watch i Mellanöstern. Massakrer har utförts mot druser och alawiter sedan Ahmed al-Sharaa tagit makten. Samtidigt är det många syrier som visar tålamod med det nya styret, och föredrar det framför Assadregimens diktatur.
Loubna Mrie beskriver revolutionen i Syrien med kärlek, utan att romantisera den. Osentimentalt konstaterar hon att revolutionärerna blundade för rebellstyrkornas radikala islamism. ”Defiance” blottlägger många tragiska sanningar, men ger aldrig vika för förtvivlan.
Läs mer:
Rättegång mot misstänkta krigsförbrytare i Syrien: ”En cirkus utan legitimitet”
Starkt hopp för Syrien ett år efter diktatorns fall