Detta är en recension. Skribenten svarar för åsikter i texten.
Mellanåldersbok
TJ Klune
”Huset i det djupblå havet”
Övers. Julia Gillberg. Gondol, från 9 år
Till myllret av filmer och böcker om skolor och särskilda hem för ”speciella” barn, sådana med magiska förmågor, ansluter sig ”Huset i det djupblå havet”, den bästsäljande författaren TJ Klunes första del om ett isolerat barnhem beläget på en ö i havet. Och om dess originelle föreståndare.
En dag dyker den mest nitiske barnhemsinspektören på Myndigheten för magisk ungdom upp Linus Baker är en man med mandat att stänga barnhem som han anser bryta mot någon av de hundratals reglerna i den 947-sidiga handboken ”Regler och bestämmelser”. Idyllen på ön hotas. För det är mycket som inte följer barnhemsrutinerna på ön Marsya. Särskilt som självaste Antikrist, den sexåriga Lucy, är ett av barnen på hemmet.
Men barn är ju framför allt barn, oavsett vilka deras föräldrar är. Och den kloke och godhjärtade föreståndaren, Arthus Parnassus som själv varit barnhemsbarn på ön, kämpar för att ge barnen en god utbildning och uppfostran. Och inte minst skydda dem från alla hot, det hat och de rädslor som majoritetssamhället hyser gentemot barnen på ön. I dess ögon är de monster. Paragrafryttaren Linus Baker har en månad på sig att studera hemmet, barnens omständigheter och inte minst deras föreståndare. Därefter ska han ge sitt avgörande utlåtande.
”Huset i det djupblå havet” är lite svår att genrebestämma. Den glider över flera olika stämningslägen; feelgood, soft fantasy, comic fantasy och queer fantasy är bara några. Berättelsen påminner inte så lite om absurditeten och humorn i Wes Anderson-filmer som ”Grand Budapest Hotel” och ”The French Dispatch”. Det finns en genuin värme och vänlighet i de många sensmoraler som Klune passar på att påminna oss om i vart och vartannat uppslag: det är okej att vara annorlunda, alla är viktiga oavsett bakgrund, det är viktigt att visa vem man verkligen är, att stå upp för vad man känner och för de man känner för. Inte minst älskar. Och det är okej att vara gay.
Inte ens den mest principfaste och okorrumperade inspektören vid Myndigheten för magisk ungdom kan undgå att mjukna inför de barn som sakta öppnar upp även mot honom (även om det naturligtvis bryter mot protokollet, inga känslor eller relationer får släppas fram i tjänsten). Linus Baker börjar mot slutet av sin vistelse på ön ifrågasätta sitt eget liv och sina egna prioriteringar när det ställs mot den värme och gemenskap som erbjuds honom på ön. Frågan är bara om han själv vågar ta steget.
Läs mer av DN:s barnboksbevakning