Är han en löpande robot med bara kilometertider, pulstal och blodvärden i huvudet? Ett levande excel-ark som ser världen i siffror? Det är den bild som ofta förmedlas av Andreas Almgren.
Han håller inte med.
– 80 procent av det jag säger är helt oseriöst, säger han – och sätter en siffra även på sin okända sida.
Det har varit några hektiska månader för den 31-årige långdistanslöparen. Först guldet på 10 000 meter vid EM i Birmingham. Sedan, i september, VM-guldet på halvmaraton i Köpenhamn där han krossade Europarekordet och blev den första segraren på 30 år som inte var afrikan.
”När jag sprang mitt första pass efter EM var det som en Eriksgata inför jublande publik”
Segrarna har utlöst en våg av intresse för Andreas Almgren. Inte bara från folk som följer friidrott, eller som själva gärna lufsar runt i ett elljusspår.
Utan också från en större allmänhet – sådana som inte kan skilja på en spiksko och en sneaker.
Det är kanske framgången i sig som kittlar. Men också en personlighet som man anar måste vara olik alla andras, på grund av det extrema liv som en långlöpare måste utsätta sig för.
– Jo, det har blivit mycket selfies. Folk kommer fram på Ica. Och när jag sprang mitt första pass efter EM, längs Valhallavägen, då var det som en Eriksgata inför jublande publik, säger han.
Det är inte bara folk på Stockholms gator som rycker i löparstjärnan.
Sponsorer hör av sig med nya kontraktsförslag. Medier vill ha intervjuer. Han säger att han har varit med i ”hur många poddar som helst”. Företag och föreningar vill att han ska komma och föreläsa. Elitlöpare från hela världen vill veta hur han lägger upp sin träning.
Nu slipper Andreas uppståndelsen, åtminstone i några veckor till. Efter VM-guldet i Köpenhamn satte han sig på flyget till USA och Flagstaff i Arizona. Här tränar han på 2 100 meters höjd inför nästa utmaning: New York Marathon den 1 november.
Det är åttonde eller nionde gången han ligger på läger här, och DN träffar honom i det hyrda radhuset han delar med träningskompisen och medhjälparen Emil Blomberg, tidigare OS-löpare på 3 000 meter hinder.
I hallen står en rad med träningsskor. Längs en vägg kartonger med kosttillskott, pulver och energikakor som en sponsor har skickat hit. På övervåningen finns ett vardagsrum med hörnsoffa och en stor tv på väggen.
– Där ser du min plats, visar Andreas och pekar på en hög med kuddar som han har riggat upp i soffan.
Här ägnar han sig åt ”total avkoppling” när han inte tränar. I hans sovrum strax intill ligger två tjocka romaner av Fjodor Dostojevskij – ”klassiker som man borde ha läst”.
Avkopplingen är välförtjänt. För det är ingen motionsträning han ägnar sig åt. Dosen ligger vissa veckor på så mycket som 23 mil.
”Jag har loppet i huvudet redan – förhoppningsvis kan jag vara med och slåss om segern in i Central Park”
Emil, som har slutat som tävlingslöpare, erkänner att han inte har en chans att följa med sin vän på de långa, intensiva passen på två till fyra mil. Då cyklar han i stället bredvid och servar Andreas med sportdryck i jämna intervaller.
Själva följer vi med, i bil, under vad han kallar ”återhämtning”. Det betyder på Almgren-språk 11 kilometer med en snitthastighet på strax över fyra minuter per kilometer.
I Arizona finns några av jordklotets varmaste platser. Delstaten består till stor del av öken och otillgängliga berg. Här finns också nationalparken Grand Canyon.
Vi hade kanske förväntat oss att träningen skulle ske mot bakgrund av exotiska vilda västern-vyer. Men så ser det inte alls ut runt Flagstaff. Här, längs den berömda landsvägen Route 66, domineras landskapet i stället av barrskog.
Det är inte olikt Dalarna eller Hälsingland.
Och på grund av den höga höjden, i nivå med Kebnekaises topp, har Flagstaff blivit ett mecka för långlöpare. Träningen i den tunna luften gör att kroppen bildar fler röda blodkroppar och därmed ökar syreupptagningen. En vanlig vår- eller höstvecka kan halva den amerikanska eliten dyka upp i skotillverkaren Nikes eget specialutrustade gym.
Andreas har lätt hosta denna dag, och avstår därför från det styrketräningspass han egentligen hade planerat på kvällen.
Det får bli nästa dag i stället. Träningsschemat får inte fuskas bort, det har siktet mot New York. Det blir Andreas första maratonlopp någonsin. Men målet är högt ställt.
– Jag har loppet i huvudet redan, visualiserar det. Förhoppningsvis kan jag vara med och slåss om segern in i Central Park.
Världens allra bästa maratonlöpare, de två som har brutit drömgränsen på två timmar, deltar inte i New York. Men flera andra i världseliten gör det, och startfältet är troligen det bästa någonsin i detta klassiska lopp.
I den konkurrensen tror Andreas alltså att han har chansen att vinna.
”När jag gick i skolan ville jag alltid ha högsta betyg – jag blev arg när jag inte hade alla rätt på proven”
Varifrån kommer den här viljan att till varje pris bli bäst? Han säger att den nog alltid har funnits där.
– När jag gick i skolan ville jag alltid ha högsta betyg. Men det räckte inte med det, jag blev arg när jag inte hade alla rätt på proven. Det där har jag fått tona ner lite, säger han.
Som liten spelade Andreas fotboll hemma i Sollentuna. När han var 13 fick han börja i storlaget AIK:s akademi.
– Jag visste att jag var snabb. Men jag märkte att jag hade lite sämre bollkontroll, och jag bestämde mig för att så får det inte vara. Så jag gick upp tidigt varje dag före skolan. Jag tog med mig en boll och sedan tränade jag på rasterna.
– Något år senare sa en målvakt att han tänkte göra de flesta uppspelen på min sida eftersom jag hade bäst bollkontroll.
Fakta.Andreas Almgren
Född: 12 juni 1995 i Sollentuna.
Familj: Föräldrarna Ingrid och Leif Almgren, systern Therese Stillman. Har ingen fast partner, men säger att han ”träffar någon” i Sverige.
Utbildning: Nästan färdig med civilingenjörsprogrammet industriell ekonomi på KTH i Stockholm.
Fotboll: Var ungdomslöfte i AIK, men slutade att spela när han var 18 år.
Friidrott: VM-brons på 10 000 meter 2025. EM-guld på samma sträcka 2026 och VM-guld på halvmaraton 2026.
Har Europarekord på 5 000 meter och halvmaraton. Har svenska rekord på fem olika distanser, från 3 000 meter till halvmaraton.
Den 1 november springer han sitt första maratonlopp, i New York. Går det bra kan han välja att satsa på maraton inför OS 2028 i Los Angeles.
Målmedvetenheten påminner om Gunde Svans mördarpass på fjällmyrar, eller Björn Borgs nötande med tennisbollar mot garagedörren hemma i Södertälje.
Och så blev ju de båda bäst i världen i sina sporter.
Andreas Almgren blev inte bäst i fotboll. Men han var med på samlingar i ungdomslandslaget och fick träna med AIK:s A-lag som tonåring. Ändå bestämde han sig för att sluta vid 18 års ålder och satsa allt på friidrotten. Helt enkelt för att han insåg att det var där han hade störst potential.
”Som fotbollsspelare kan du göra en jättebra match men laget torskar – det där tyckte jag inte riktigt om”
Kanske berodde det också på något annat: att hans sätt att tänka passar bättre i en individuell sport.
– Som fotbollsspelare kan du göra en jättebra match men laget torskar. Det där tyckte jag inte riktigt om. Eller om laget vann men jag gjorde en dålig match, då kunde jag… Jag kanske inte surade, men jag blev inåtvänd, jag klankade ner på mig själv.
– Som löpare har du bara dig själv att skylla på. Resultaten är vad de är.
Han säger att vissa nog i efterhand har överdrivit hans styrkor som fotbollsspelare.
– En tidigare tränare gick ut och sa att jag hade kunnat nå landslaget även i fotboll. Men det tror jag inte riktigt.
Hur det skulle ha blivit med den saken får vi aldrig veta. Men faktum är att nästan allt Andreas har slagit sig på har han lyckats med.
Högsta betyg i skolan, elitnivå i fotboll. Och parallellt med löparkarriären har han gått en av de svåraste utbildningarna på Kungliga tekniska högskolan.
Bara en gång under vårt samtal blir han svarslös, och det är när jag ställer följande fråga:
– Finns det något du är riktigt dålig på?
En lång tystnad följer, och sedan säger han:
– Det finns det ju säkert. Dåligt lokalsinne, men det är kanske ett rätt tråkigt svar… Springer jag på en ny plats har jag alltid med mobilen.
Efter en stund kommer han på en sak till: han är inte bra på att sjunga.
”Jag tycker i grunden att siffror är kul – men det är inte så att jag bara sitter och pratar siffror på min fritid”
Sång är kanske något av det man får offra om man ägnar ett decennium åt träning och noggrant planerade, perfekt anpassade måltider.
Men det är mycket annat man måste offra också. Livet mellan 20 och 30 har varit mer inrutat för Andreas än för många av hans jämnåriga.
Jag frågar om hur det var när han började på KTH. Om han var med i alla traditioner med nollningar och hårt festande.
– Nja, jag var inte med så mycket på de där festerna. Men jag blev lite ursäktad. Alla som börjar på KTH får ju en särskild ”nollemössa” och jag tog på mig min när jag vann i Finnkampen. Alla såg det och det blev väldigt hyllat.
Det stämmer. Episoden 2017 på Stockholms stadion, bara ett stenkast från KTH, fick stor uppmärksamhet i medierna. Många fick upp ögonen för den unge mannen i en grön, konstig mössa.
I dag har han två delkurser och en uppsats kvar till sin examen i industriell ekonomi. Men de kanske får vänta tills efter OS 2028 i Los Angeles, eller ännu troligare OS 2032 i Brisbane. Då är Andreas Almgren 37 år gammal, vilket inte är någon ålder för en maratonlöpare.
Men nu är det 2026 och han skrollar på sin dator i radhuset i Flagstaff.
Han visar oss en jättelik excelfil med rutor i olika färger: gult, orange, blått och brunlila för olika typer av träningspass. Vissa av dem kräver att han tar blodprov och puls för att kontrollera att han befinner sig precis under ”tröskeln” för vad han tål utan att slita ut sig för mycket.
Vad betyder de vita rutorna?
– De är distanspassen, de som är upp emot fyra mil, förklarar han.
Andreas Almgren är sin egen tränare och han har siffror på det mesta, allt noggrant bokfört.
– Jag tycker i grunden att siffror är kul. Matte var mitt favoritämne i skolan. Och mycket av det man kan mäta kan man få fördelar av i löpningen.
– Men det är inte så att jag bara sitter och pratar siffror på min fritid, säger han.
Ändå återkommer siffrorna ofta i vårt samtal. Som när han säger att det ”inte funkar att vara totalt påkopplad 100 procent av tiden”. Att han måste fundera på ”vilka 5 procent jag kan tumma på”.
Eller det här med att 80 procent av det han säger är strunt och skoj.
”När jag springer ett tävlingslopp brukar jag försöka vara så tom som möjligt. Inte vara så mentalt påkopplad”
Emil Blomberg berättar om de två vännernas diskussion när de lagat mat kvällen innan.
– Då frågade Andreas vad jag trodde att man kunde kasta längst, ett naanbröd eller en baguette.
De skrattar.
– Jo, jag tänkte att ett platt naanbröd skulle man kasta som en frisbee, säger Andreas.
– Fast längden kanske skulle bero på om man har haft det i ugnen innan. Och baguetten kanske man kunde kasta med spjutteknik. Eller möjligen som en yxa.
Det är mycket som rör sig i en människas huvud. Det kan vara siffror på en datorskärm eller bröd som flyger i luften.
När han kopplar bort träningen säger Andreas att han ofta tänker på fotboll. Särskilt hur det går för AIK, klubben han en gång spelade för.
Vilka tankar kommer att rusa runt i skallen när han springer de 42 kilometerna genom New York?
– När jag springer ett tävlingslopp brukar jag försöka vara så tom som möjligt. Inte vara så mentalt påkopplad. Bara vara, hitta en rygg att titta på.
– Men nån gång när man har kanske 20 procent av sträckan kvar, då gör det riktigt ont. Då vill man nästan bryta. Då tänker jag ”skärp dig Andreas, skärp dig Andreas”. Det är de orden som snurrar runt i huvudet.
Behöver man vara lite udda för att lyckas som långdistanslöpare på världsnivå?
Andreas tror det, på ett sätt.
– Man måste vara väldigt fixerad vid att lyckas, nästan som ett beroende. Man kan ju inte riktigt leva ett vanligt Svenssonliv. Så kring löpningen måste man nog vara lite speciell. Men på alla andra sätt tycker jag nog att jag är rätt vanlig.
Om tävlingsdagen i New York den 1 november
”Jag kommer säkert vakna efter fyra, kanske halv fem på elitlöparnas hotell som ligger vid Central Park. Dagarna innan måste du ha fyllt på dina glykogendepåer. Väldigt mycket kolhydrater.
På tävlingsdagen är det bara lättsmält som gäller. Du ska få energi, men inte känna dig tung. Så det blir snabba kolhydrater. Vitt bröd, kanske marmelad, ibland ris.
Sen är det bara att sätta sig på bussen med poliseskort till Staten Island där starten går. Elitlöparna samlas i ett särskilt tält. Starten går klockan nio. Och runt två timmar senare är det målgång i Central Park.”
Om att träna på att ta en flaska med höger hand
”Det som är speciellt med maraton jämfört med det jag gjort tidigare är att man måste dricka under loppen.
Elitlöparna har vätskestationer var femte kilometer. Dagen innan lämnar man in sina flaskor som placeras på ens plats. Och är alltid på högra sidan för alla löpare.
Eftersom jag är vänsterhänt är det inte naturligt för mig. Så jag har kört träningspass där jag ställt ut bord med tre, fyra flaskor. Jag måste svänga ut, fånga flaskan och dricka i farten. Jag har inte råd att misslyckas där. Hittills har jag inte missat en enda vattenflaska så jag börjar känna mig ganska trygg.”