Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Kampanjen ”Asbra, fattar noll” omfamnar det obegripliga och söker ta bort ett av samtidskonstens största hinder: känslan av att inte förstå. Initiativet vänder sig till både beslutsfattare och alla som är nyfikna på och engagerade i kultur men som någon gång upplevt att konsten inte talar till dem.
I Jonathan Bergströms text om kampanjen (DN 21/8) känns det som att han vill missförstå oss med flit.
Att få vara nyfiken men tveksam, förbryllad eller rentav irriterad är inte ett misslyckande, utan en del av att tänka, uppleva, leva
Att inte betrakta ovisshet som något negativt är inte arrogans gentemot publiken. Det är en hyllning till människans förmåga att möta det tvetydiga som ofta bor i konsten. Eller som det formuleras i kampanjen: ”Det obegripliga tränar vår fantasi, vår tolerans för osäkerhet och vår förmåga att tänka nytt. Det är en förutsättning för ett lands utveckling.” Därför finns ett värde i att möta något utan att omedelbart begripa. Att få vara nyfiken men tveksam, förbryllad eller rentav irriterad är inte ett misslyckande, utan en del av att tänka, uppleva, leva. Allt utforskande har en startpunkt, ett gyllene tillfälle där äventyret står framför en.
Vi är överens om det mesta, merparten av vad Bergström skriver skulle kunna ha inkluderats i vår kampanj. Visst, det ligger i allas intresse att fler får söka svar på ”vidunderliga obesvarbara frågor” och utmana ”trånga föreställningar som behöver utmanas och förlösas”. Men en sak glöms bort: konsten behöver ett forum, en lokal där den kan finnas, visas och upplevas. Vi är övertygade om att det forumet måste finansieras offentligt, precis som andra delar av vår gemensamma välfärd. Det krävs resurser så att fler får den möjligheten. När kulturbudgetar skärs ned och finansieringen i allt högre grad förväntas sökas utanför det offentliga, tvingas konstinstitutioner allt oftare värna om konstens egenvärde och oberoende, samtidigt som de måste visa på dess samhällsnytta.
Det obegripliga är inte ett mål i sig. Förmågan att stå kvar i det vi ännu inte förstår är värd att försvara. Men för att fler ska få möjlighet till det behöver vi värna om de platser där konsten kan finnas, visas och möta sin publik. Kanske är frågan därför inte hur bra konsten kan vara om publiken fattar noll, utan vad som kan hända när vi inte gör förståelsen till ett krav.
Läs mer:
Jonathan Bergström: Hur asbra kan konsten vara om publiken fattar noll?