I valskuggans dal
I DN Kulturs artikelserie belyser olika skribenter valrörelsens bortglömda politikområden.
Vilket lantbruk drömmer politiker om? Hur vill våra folkvalda att Sveriges fält ska brukas? Vad ser de som jordens främsta uppgift?
Snabbt kommer svaret: att producera billigare mat, förstås.
Mer teknik, ökad innovation och stärkt konkurrenskraft ska leverera mat till ännu lägre priser för folk att köpa i matbutikerna. Det är ingen ny dröm, utan en gammal. Sedan efterkrigstiden har politiken försökt göra verklighet av den. Åkern som fabrik. Produktionen som sträcker sig över jordskorpan och spottar ur sig varor bara man trycker på rätt knapp.
Utvecklingen har inte skett av sig själv. Den billiga maten är ett politiskt projekt som vi alla står bakom. Med hjälp av skattemedel har vi investerat i den strukturrationalisering inom jordbruket där små gårdar konkurrerats bort och specialisering ökat effektiviteten på fält. Jakten på större skördeuttag och stordriftsfördelar tar aldrig slut. Den kräver att nytt kapital ständigt plöjs ner, för att vara först med den senaste tekniken. Ibland kan man behöva låna. 392 miljarder kronor är det svenska lantbrukets totala skuldsättning just nu. Mer än fyra gånger branschens produktionsvärde. Utöver detta behövs dessutom att en strid ström av fossil energi – i form av drivmedel, konstgödsel och växtskydd – pumpas in i gårdsapparaten.
Färre grödor. Fler maskiner. Färre bönder. Kvarglömda i kluster av ensidig produktion, där den enda kurvan som stadigt pekar uppåt är förlusten av biologisk mångfald
Så gör man maten billigare. Större gårdar. Färre grödor. Fler maskiner. Färre bönder. Kvarglömda i kluster av ensidig produktion, där den enda kurvan som stadigt pekar uppåt är förlusten av biologisk mångfald.
Det kanske låter en smula deppigt, men det här är faktiskt historien om hur Sverige lyfte sig från armod och rovor. Berättelsen om hur vi frigjorde mänsklig kapacitet. Tog folket från fälten till fabrikerna, och därefter från fabriksgolven till Excelrutorna. Nu sitter vi här, alldeles välstrukna i vårt tjänstesamhälle, och ingen vet längre var maten kommer ifrån.
Är det därför maten är en ickefråga i valet?
De flesta av oss är inte längre jordbrukare och behöver därför inte fundera på sjunkande mullhalt, dränering av åkern, val av utsäde, om det är flyghavre på fält eller korkrotsjuka i växthuset. I stället har vi fått lära oss att vara konsumenter som möter maten som vilken anonym vara som helst. Vi vadar runt mellan säljbergen i butik, väljer bland ett överflöd av råvaror vi tar för givna. Exakt vad det är för produkter, var de kommer ifrån, vad de faktiskt innehåller och hur de möjligen påverkar vår hälsa spelar mindre roll. Men priset är viktigt.
De politiska partierna är överens om mycket: Alla vill öka svensk livsmedelsproduktion. Alla vill stärka Sveriges beredskap med mat. Alla vill se robusta odlingar. Mer lönsamma jordbruksföretag. Och billigare matkassar, förstås.
Men hur skulle detta ske? Den billiga maten kommer ju på bekostnad av lantbruket. I takt med att priset på mat sjunkit över decennierna har också gårdarnas lönsamhet minskat.
I storstädernas snabbköp ser man inget av den pågående nedmonteringen av landsbygden. I stället pågår en romantisering av bondelivet. Toner av country ljuder över vidderna i bostadsrätten, tv-serien ”Yellowstone” har gjort cowboyboots till mode, och rika, konservativa influerare karvar guld med sitt säljande innehåll av rätt tradigt hushållsarbete. Också svenska politiker hakar på. I valrörelsen klär man sig i rutig skjorta, i jaktväst, vevar med korvar och morötter i debatter, eller tittar ut ur en traktor för att meddela att lantbruket är viktigt.
På vilket sätt då? Sverige förlorar i snitt två jordbruk om dagen. 40 procent av lantbrukarna borde snart få gå i pension (om det gick). Arbetet är riskfyllt och ett av det mest olycksdrabbade. Många måste ta jobb vid sidan av fälten för att kunna betala räkningarna. Den ekonomiska oron är utbredd, 8 av 10 spannmålsodlare upplever att de har dålig lönsamhet. Inte konstigt. Man köper insatsvaror till volatila marknadspriser, för att överproducera ett fåtal grödor som sedan säljs till grossistpriser. Matkedjorna importerar och prispressar, bönderna får nöja sig med en allt mindre andel av matkronan. Som tack delas gårdsstöd ut från EU, fördelat så att det mesta går till de allra största gårdarna.
Signalen är tydlig: leverera och fortsätt expandera, eller kliv av traktorn. Politiken trycker på knappen för billig mat. Drar i effektivitetsspaken. Smörjer subventionsreglaget, om det gnisslas. Nu ger staten svenskt lantbruk ytterligare 1,6 miljarder i krisstöd. Men det täcker inte de skenande kostnaderna. Konsumenterna är fortfarande inte nöjda. Aldrig har maten varit så billig (historiskt sett) och så (upplevt) dyr på samma gång.
Då tänker vi inte ens på att vi betalar för det vi äter flera gånger om. Först i butik. Sedan via skatten, där en del omvandlas till jordbruksstöd till Europas bönder. Och så har vi alla externaliserade kostnader, som uppstår längs produktionens gång. Matsystemet är exceptionellt skickligt på att få någon annan att plocka upp notan. Utsläpp från åker, plast och transporter. Avdrift av växtskyddsmedel till övrig natur. Någon måste rena grundvattnet som kontamineras av den ökande användningen av PFAS-pesticider.
Så länge städernas förväntan på lantbruket är densamma – att producera allt billigare mat – är varje säsong ett race mot botten. Oavsett vilka medel som är tillåtna
I Europa börjar vattenreningsbolagen protestera. Vissa partier vill förbjuda dessa växtskyddsmedel. Andra vill hellre avreglera, likt i Bryssel där politiker jobbar för att luckra upp kemikalielagstiftningen till förmån för marknaden. Lantbruket måste få konkurrera på lika villkor med övriga världen, är förklaringen. Men så länge städernas förväntan på lantbruket är densamma – att producera allt billigare mat – är varje säsong ett race mot botten. Oavsett vilka medel som är tillåtna.
Var hamnar vi om vi ska konkurrensutsätta svenska bönder mot mycket sämre produktion? När alla varor på hyllorna i butiken anses utbytbara, och jämförelsen bara sker i pris. Som om produktionssättet inte spelade någon roll. Vilket tredje lands nivå ska vi slutligen nöja oss med?
Nej, det vill politiken inte lägga sig i, utan pekar på konsumentmakten att lösa. Men det låga matpriset har redan frigjort vårt köputrymme till annat. Bolån och snabblån och blancolån och den där Klarnaräkningen som ska betalas. Då pratar politiken hellre om ”robust livsmedelsproduktion”. Lagom slagkraftigt och diffust på samma gång. För vad betyder det, rent praktiskt?
Vad är en robust gård när extremtorkan kommer? Hur länge står svenskt lantbruk robust när Hormuzsundet stängs och priset på konstgödsel rusar? När den kalla vintern slår ut de många fälten med det höstsådda vetet? Hur står europeiska odlingar stärkta på ett robust vis mot sommarens alla bränder? Ja, hur definieras ens robusthet för ett lantbruk som inte själva styr prissättningen, utan ibland får sälja råvaran till under produktionskostnad?
Det verkar vara något som lantbrukaren själv får försöka klura ut. Med en belånad maskinpark och matproduktion på marginalen, mitt i klimatkrisen som ömsom bränner, ömsom dränker Europas fält.
Det finns en gräns för hur mycket risk jordbruket kan bära. Kanske har vi redan passerat den. Här hade det varit hjälpligt med lite kraftfulla politiska visioner. I stället för valfläsk till extrapris.
Läs fler texter om jordbruket.