Jag läser berättelsen om den unge Johannes Zeeshan Lövestam Öberg, som arbetar, har permanent uppehållstillstånd, talar värmländska och lyssnar på P1. Trots att han har bott i Sverige i elva år drömmer han fortfarande om att bli accepterad som svensk (DN 12/7). Jag stannar länge vid ordet ”accepterad”.
Hans berättelse berör, eftersom den speglar en djup känsla hos många människor med migrationsbakgrund som har levt länge i Sverige. Människor som arbetar, betalar skatt, talar svenska, uppfostrar sina barn här, respekterar lagarna och deltar i samhället, men som ändå ibland känner att de står utanför en osynlig cirkel som kallas: vi svenskar.
Själv drömmer jag inte om att bli accepterad som svensk. Inte för att jag är likgiltig inför hur andra ser på mig. Inte för att jag tar avstånd från det samhälle där jag lever. Jag vill helt enkelt inte låta min identitet vara beroende av någon annans godkännande.
Jag vill inte vakna varje morgon och fråga mig: Har svenskarna accepterat mig i dag? Talar jag på rätt sätt? Skrattar jag vid rätt tillfälle? Firar jag de rätta högtiderna? Dessa frågor tar aldrig slut.
Staten kan bevilja medborgarskap. Den kan utfärda ett pass, registrera en människa i de offentliga systemen och ge henne rösträtt, konsulärt skydd och juridiska rättigheter. Men samhället kan samtidigt säga, öppet eller indirekt: Ja, du är medborgare, men du är inte riktigt en av oss. Här framträder skillnaden mellan tre former av erkännande: det juridiska, det sociala och det inre. Problemet börjar när vi tror att det tredje måste vänta på de två första. När människan blir oförmögen att definiera sig själv innan andra har gett henne tillåtelse.
Om en svensk endast är den som är född av svenska föräldrar, vad säger vi då om ett barn som är fött i Sverige, aldrig har känt något annat land, men som bär ett arabiskt, afrikanskt eller asiatiskt namn? Om svenskhet är kopplad till arbete och skatt, vad gäller då för den arbetslöse, den sjuke eller pensionären? Om identitet bygger på respekt för lagen, upphör då en svenskfödd person att vara svensk om han begår ett brott? Vi använder ordet ”svensk” som om dess betydelse vore självklar. I själva verket är det ett av våra mest oklara begrepp.
Jag har förståelse för att stater ställer krav på den som vill få medborgarskap. En stat är inte bara ett geografiskt område. Den är också ett rättssystem, en politisk gemenskap, institutioner och ömsesidiga skyldigheter. Det är naturligt att ett land förväntar sig att den som vill bli medborgare känner till något om samhället, respekterar lagarna och, så långt det är möjligt, kan kommunicera på landets språk. Men krav som verkar rättvisa på papperet kan bli orättvisa i praktiken, om de inte tar hänsyn till människors olika förutsättningar. Kan en sjuttiofemårig man lära sig ett nytt språk på samma sätt som en tjugoåring? Kan en kvinna som har upplevt krig och psykiska trauman memorera fakta på samma sätt som någon som har levt ett tryggt och stabilt liv? Det handlar inte nödvändigtvis om att avskaffa kraven. Den handlar om hur rättvisa, flexibla och mänskliga de är.
Jag är Ali. Jag föddes i Syrien, i ett område som bär på tusentals år av historia. Jag kommer från en plats där civilisationer, imperier, språk, religioner och kulturer har mötts och avlöst varandra. Inom mig bär jag platsens dofter, dialekten, barndomsminnena, familjens berättelser och en historia som inte försvinner bara för att man passerar en gräns.
I dag är jag svensk medborgare. Jag lever i Sverige, arbetar här, talar språket, förstår lagarna och sedvänjorna och deltar i samhället. Sverige har blivit en del av mitt minne, min personlighet, mitt sätt att tänka och mina barns framtid. Är jag syrier? Ja. Är jag svensk? Ja. Är jag arab? Ja. Är jag europé genom mitt medborgarskap och mitt liv? Kanske också det. Är dessa svar motsägelsefulla? Det tror jag inte. Problemet ligger inte i att en människa har flera identiteter. Problemet ligger i föreställningen att hon måste utplåna halva sitt liv för att bevisa den andra halvan.
Sverige har blivit en del av mitt minne, min personlighet, mitt sätt att tänka och mina barns framtid. Är jag syrier? Ja. Är jag svensk? Ja
Varför kan inte identiteten vara som ett stort hus med flera rum? Varför kan jag inte bära Syrien i mitt minne, Sverige i min nutid, arabiskan i mitt språk och mänskligheten i mina värderingar? En identitet som kräver att en annan identitet utplånas är en rädd identitet, inte en trygg.
Jag fick svenskt medborgarskap efter sex år i Sverige och betraktar mig som lyckligt lottad. Medborgarskapet är viktigt. Det ger trygghet, rättigheter och stabilitet. Det är inte bara ett dokument, särskilt inte för den som vet hur det känns att leva utan verkligt skydd eller att bära ett pass som stänger fler dörrar än det öppnar. Men jag tror inte att passet ensamt avgör vem jag är. Jag tror inte heller att en främmande människas blick kan ta min identitet ifrån mig.
Det finns människor som kanske aldrig kommer att acceptera mig, oavsett vad jag gör. Om jag lär mig perfekt svenska säger de att jag har en annan accent. Om accenten försvinner säger de att mitt namn är främmande. Om jag byter namn säger de att mitt utseende är annorlunda. Om de bortser från utseendet söker de efter mitt ursprung. Och om de bortser från ursprunget hittar de något annat.
Den som ägnar sitt liv åt att försöka tillfredsställa denna typ av erkännande riskerar att förlora sig själv innan han får det. Därför drömmer jag inte om att bli accepterad som svensk. Jag önskar däremot att leva i ett samhälle som behandlar mig med respekt och jämlikhet. Jag vill att mina barn ska känna att de är en självklar del av samhället, inte permanenta gäster som varje dag måste bevisa sin rätt att finnas här.
Jag vill att mina barn ska känna att de är en självklar del av samhället, inte permanenta gäster som varje dag måste bevisa sin rätt att finnas här
Människan är en social varelse. Vi behöver bli sedda, erkända och känna att vi tillhör en gemenskap. När en människa ständigt behandlas som en främling, även efter flera årtionden, handlar det inte bara om en filosofisk diskussion om identitet. Det blir en vardaglig erfarenhet som påverkar hennes självkänsla, möjligheter, hälsa och relation till samhället. Samhällets erkännande är därför viktigt. Men vi måste skilja mellan den naturliga önskan att bli respekterad och det destruktiva behovet av allas godkännande.
Kanske handlar frågan inte bara om invandrarens förmåga att bli svensk, utan också om Sveriges förmåga att omdefiniera vad svenskhet betyder. Är svenskhet en öppen, medborgerlig identitet för alla som deltar i samhället och respekterar dess lagar? Eller är det en sluten etnisk identitet som aldrig fullt ut kan förvärvas? Om definitionen av vem som är svensk förblir stängd kommer inga språkprov i världen att vara tillräckliga.
Kanske borde vi ibland lägga mindre kraft på frågan: Vem är svensk? Och i stället fråga: Vem är en god medborgare? En människa kan ha svenskt medborgarskap men ändå hata samhället och skada andra. En annan kanske saknar medborgarskap men arbetar varje dag för människorna och platsen där hon lever. Någon kan vara socialt accepterad men sakna värderingar. En annan kan betraktas som främling men vara mer lojal mot det gemensamma bästa än många andra.
Därför vill jag inte reducera mig själv till ett enda ord. Jag är inte bara en ”svensk med syriskt ursprung”. Jag är inte heller ett exempel som ska användas för att bevisa att integrationen har lyckats eller misslyckats.
Jag är en hel människa, med mina motsägelser, min historia, mina erfarenheter och mina ambitioner. Jag har levt i detta land, arbetat här, påverkats av det och bidragit till det. Sverige har blivit en del av mig, precis som Syrien fortfarande är en del av mig. Ingen kan upphäva denna verklighet.
Jag respekterar Johannes Zeeshan Lövestam Öbergs dröm om att bli accepterad som svensk, och jag förstår smärtan bakom den. Ingen vill fortsätta vara en främling på den plats där man har byggt sitt liv. Men jag vill inte tillbringa mitt liv i ett väntrum och hoppas att samhället en dag ska ropa upp mitt namn och säga: Nu har du uppfyllt alla villkor. Nu är du en av oss. Jag lever inte här tillfälligt. Jag tillhör inte samhället på avbetalning.
Jag drömmer inte om att bli accepterad som svensk. Jag drömmer om att leva fritt, jämlikt och med min värdighet erkänd. Min identitet väntar jag inte på att någon annan ska ge mig.
Läs mer: ”Jag drömmer om att bli accepterad som svensk”