Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.
Valrörelsen skruvar upp tonläget. Och när samtalstonen hårdnar ställs också kyrkan inför ett vägval. Ska den göra sig till ännu en röst i kampen om opinionen eller är kyrkans uppdrag något annat?
Frågan är viktigare än den först kan verka. När förtroendet mellan människor eroderar prövas inte bara politiken och medierna, utan också de institutioner som säger sig värna människovärdet.
Frågan är inte ny, men den kräver eftertanke snarare än snabba positioneringar. En väg framåt är att återvända till en teologisk reflektion som uppstod i en betydligt mörkare tid än vår.
Den tyske teologen Dietrich Bonhoeffer levde och verkade i en tid när relationen mellan kyrka och politik prövades. Nazisternas maktövertagande blottlade hur kyrkans språk och symboler kunde bli redskap åt politiken, och hur kyrkans tystnad blev till medskyldighet.
Bonhoeffers svar var varken att dra sig undan världen eller att göra kyrkan till ett politiskt parti. I stället formulerade han en radikal och djupt ansvarstagande hållning: kyrkan måste finnas i världen, men inte bli ett med makten. Dess uppgift är inte att leverera färdiga politiska lösningar, utan att vittna om det mänskliga livets värde och att ingripa när staten sviker sitt ansvar mot människan.
Kyrkan behöver en större självdisciplin än vad samtiden ofta belönar
Bonhoeffer menar att kyrkan inte bara ska förbinda såren hos dem som krossats under orättvisans hjul, utan också, när så krävs, ”sätta en käpp i hjulet”. Gränsen för ett sådant ingripande går inte mellan höger och vänster, utan där maktutövningen kränker människovärdet.
En undersökning i Kyrkans Tidning visade nyligen att rödgröna riksdagsledamöter känner större samhörighet med Svenska kyrkan, medan Tidöpartiernas företrädare oftare uppfattar den som partipolitisk. Det säger inte nödvändigtvis att kyrkan skulle ha en hemvist, men desto mer om risken att varje tydligt ställningstagande sorteras in på en höger-vänsterskala. Den tendensen märks också när Jesus beskrivs som sosse, sverigedemokrat, vänsterpartist eller, som i USA, avbildas med MAGA-keps på huvudet: det finns gott om politiska aktörer som inte tar ansvar för teologins komplexitet, utan i stället reducerar kristen tro till retorik.
Tendensen märks när Jesus beskrivs som sosse, sverigedemokrat, vänsterpartist eller avbildas med MAGA-keps på huvudet
Kyrkan behöver därför en större självdisciplin än vad samtiden ofta belönar.
Bonhoeffer var tydlig med att kyrkans främsta uppgift inte är att vara en effektiv opinionsbildare, utan att vara trovärdig. Trovärdigheten ligger i konsekvensen: att tala samma språk oavsett sammanhang.
I ett polariserat samhälle är det lockande att tro att tydlighet alltid är lösningen. Men tydligheten kan också hårdna till oförsonlighet. Här kan Bonhoeffer lära oss något avgörande: ansvar handlar inte bara om vad vi säger, utan hur vi gör oss ansvariga för varandra.
Att leva för och med andra innebär att ta den andre på allvar, även när vi inte delar grundantaganden. Det innebär att argumentera utifrån sin övertygelse, men även att erkänna skuld, komplexitet och gränserna för den egna positionen.
Oenighet är inte i sig ett demokratiskt problem. Problemet uppstår när den övergår i misstänksamhet och avhumanisering och den egna självkritiken upphör. Kyrkan kan inte undanröja samhällets konflikter, men den kan bidra till att de förs utan att människor reduceras till fiender. Dess viktigaste bidrag är därför inte färdiga lösningar på varje samhällsproblem, utan långsiktighet, självkritik och respekt för den som tänker annorlunda.
Läs mer:
Antje Jackelén: Säger kyrkan ”rätt” är det kristet – annars är vi woke