Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
S och V har alltid varit som hund och katt. Det var Socialdemokraterna som en gång skapade Vänsterpartiet genom att utesluta sin vänsterflygel våren 1917. Sedan dess har de stridit hårt om både kommunismen och makten över fackföreningarna.
Men i regeringsfrågan kunde S alltid räkna med partiet. Det dröjde till 1994 innan de tvingades förhandla en statsbudget med V. Inför valet 2010 gick S, MP och V till val som ett rödgrönt regeringsalternativ – ett val som gick åt pipan – S lärdom blev att aldrig upprepa experimentet.
Men det skulle bli värre. Partiernas relation frös till is efter valet 2018. I januariavtalet mellan S, MP, L och C skrev partierna in en ”förnedringsklausul”, om att V inte skulle få något politiskt inflytande. Ändå skulle V släppa fram avtalet. Det blev upptakten till striden om marknadshyror, där V med stöd av högern avsatte regeringen Löfven.
Socialdemokraterna glömmer inte att Vänsterpartiet fällde en S-regering.
Centern glömmer inte att Vänsterpartiet stoppade partiets förslag till marknadshyror och i förbifarten också upplöste januariavtalet.
Vänsterpartiet glömmer inte förnedringsklausulen.
Vänsterpartiets slutsats av historien är att aldrig mer vara dörrmatta. Partiets valkongress i våras spikade fast partiledningen vid linjen att aldrig släppa fram en regering som partiet inte sitter i – och Nooshi Dadgostar gillade att bli fastspikad.
Det goda valresultatet i söndags slog fast spikarna ännu hårdare. För Dadgostar är det nu eller aldrig. Står hon inte på sig nu kommer ingen någonsin att bry sig om V:s krav på att sitta i regering.
Socialdemokraternas slutsats av historien är att de inte längre kan lita på Vänsterpartiets lojalitet mot högern. Att V gick ihop med M och SD om att rösta bort en socialdemokratisk statsminister får många socialdemokrater att bokstavligt talat se rött.
Centerns relation till V är på sitt sätt enklare – de bägge partierna står på var sin sida i den klassiska vänsterhöger-konflikten om skatter, ägande och jämlikhet. I grunden är det samma skäl som gjorde att Centern länge hade så svårt för S. Och som gjorde att det tog 134 dagar efter valet 2018 innan centerpartisterna accepterade att göra upp med en S-ledd regering.
I perioder har C och S haft ett nära samarbete, som på 1950-talet, 1990-talet och efter 2018. Samarbetet har avlösts av konflikter, både Thorbjörn Fälldin och Maud Olofsson var hårda ideologiska motståndare till Socialdemokraterna. Under Maud Olofsson och hennes efterträdare Annie Lööf utvecklades partiet i en ideologiskt liberal – i vissa avseenden nyliberal – riktning. Den gjorde partiet immunt mot både SD och S.
Efter svåra våndor valde Centern att se Socialdemokraterna som det mindre onda.
Numera ser Centern Socialdemokraterna som en självklar partner. Centern vet att S är berett att betala bra för att få med C på tåget. Partiet har kunnat bocka av sådant som skattesänkningar, uppluckrat anställningsskydd och försvagat strandskydd.
Frågan är om Centern kan förmås att ta sin resa ett steg till – mot ett samarbete som inkluderar V.
Det som talar för är att Centern inte haft samma hårda ideologiska argumentation mot V som mot SD. Motviljan mot Åkesson handlar om människosyn medan motviljan mot Dadgostar handlar om synen på skatt, företag och förmögenheter. Man kan inte förhandla om människosyn men om pengar går det att köpslå.
Därför står C och V sida vid sida i kampen mot Tidöpartiernas migrationspolitik.
Det som talar emot är förstås Thand Ringqvists löfte under valkampanjen att inte släppa fram en regering där V sitter. Men i den formuleringen finns faktiskt också en underförstådd öppning, Thand Ringqvist kan uppenbarligen leva med en regeringspolitik som är förhandlad med Vänsterpartiet, bara de inte sitter i regeringen.
Ett sluttande plan som antyder att det hela är en kostnadsfråga. Den som säljer ut ett vallöfte – vilket alla förstår att någon måste göra efter årets val – behöver kunna visa upp en rejäl vinst på försäljningen.
När allt vägs samman talar därför mycket för att Centern – efter en holmgång av förhandlingar – till slut accepterar ett samarbete där V ingår. Centern kan inte bortse från valresultatet.
Det parti som har lättast att övervinna sina känslor är Socialdemokraterna. För Magdalena Andersson är den överordnade målsättningen att bli statsminister. Inget parti har så stort intresse av att undvika ett extra val som S.
Andersson får laga efter läge och betala vad som krävs.