Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.
Jag får fortfarande ibland komplimanger av människor som imponeras av hur bra jag pratar svenska. Då tackar jag artigt och försöker att inte skratta. Jag har ju bott i Sverige i över trettio år.
Svenska är ju inte lätt, säger en del för att förstärka komplimangen, och då blir det lite svårare att vara tyst, eftersom jag vet att de har fel.
Detta kanske sårar någon men svenska är inte ett speciellt svårt språk, i alla fall om man kommer från Europa.
Vi börjar med grammatiken, närmare bestämt med kasus. Något förenklat är kasus ett sätt att böja ett ord beroende på vilken funktion det har i en mening. I svenskan lägger man exempelvis på ändelsen ”s” i slutet av ett substantiv för att visa ägande.
Mitt modersmål, bosniska, har sju kasus. Ordet boll kan böjas från lopta till lopte, loptu, lopti och så vidare beroende på vad man gör med bollen. Tyskan har fyra kasus. Ryskan har sex. Finskan har femton!
På svenska böjs inte heller verb efter personer. Man säger: jag är, du är, hon är, alla bara är. Jämfört med spanska (yo soy, tu, eres, ella es) och många andra europeiska språk är det ju betydligt lättare.
För mig som nyanländ 13-åring var detta en lagom hög tröskel att ta sig över. Och språkinlärningen flöt på, ända tills jag försökte mig på att prata. Svenskans sjungande melodi kändes onaturlig och även de vokaler som jag kände igen uttalades annorlunda än vad jag var van vid.
Men det allra svåraste var det bakre sje-ljudet – alltså ljudet i början av ord som ”sjal” eller ”sjuk”, så som det uttalas i stora delar av södra och mellersta Sverige. Det börjar som en vibration i gommen och upplöses abrupt innan det kan förlösas genom munnen.
Länge övade jag i hemlighet framför badrumsspegeln på att få fram denna viskande explosion utan att skorra för mycket eller glida över i det mer norrländska sje-ljudet. När munnen till slut hade förstått vad den skulle göra var det dags för svenskans svåraste ord: sjuksköterska!
Glädjen när jag lyckades var obeskrivlig. Förmodligen trodde jag att det rätta uttalet skulle öppna dörren till en värld där jag skulle få smälta in bättre. Det fanns något ängsligt i det att jag var så övertygad om att jag behövde prata perfekt för att få höras.
Numera bryter jag mest med de människor som jag känner mig hemma med och imponeras av alla de som vågar prata och säga fel, som äger sitt språk.
Ibland är felen både logiska och underhållande. Som en barndomskompis pappa som hävdade att han hade fått fem ”missfall” på ett prov – han skulle säga ”misstag”. Eller när han sa ”jag omkommer”, när han menade att han skulle återkomma.
Mycket av mitt jobb som journalist går ut på att lyssna när andra pratar. Jag fascineras av hur språket kan avslöja mer om än människa än hon själv förstår. Ofta är det något sårbart och allmänmänskligt som döljer sig bakom udda ordval.
Många av oss som invandrat verkar exempelvis ha en förkärlek för ordet ”faktiskt”. Det trycks in lite här och var, som en plats att vila på mitt i ett resonemang eller en förstärkare av något som redan har sagts.
Det finns dock en sak som de flesta, oavsett bakgrund, gör. Ju mer personligt drabbade de är av det de berättar, desto större är chansen att de ska byta ut ordet ”jag” mot ”man”.
”Man blir ledsen. Man gick hem och grät. Man står inte ut!”
Det är motsägelsefullt och klumpigt men också rörande. Det är som om språket hjälper till att skapa en distans till det jobbiga, erbjuder en nödutgång i en känslomässigt laddad situation.
Man blir faktiskt lite varm i själen av det.
Läs mer:
Marina Ferhatovic: Kvinnorna i Hammarkullen visste att de skulle utsättas för hat – ändå ställde de upp
Marina Ferhatovic: Sverige har sjabblat bort människor som pappa